Drömmar?!

Varför drömmer man om människor som man inte har träffat eller ens har tänkt på? Två nätter i rad har jag drömt om folk som jag inte känner, eller har träffat/tänkt på på evigheter. Märkligt.

Nattens dröm tog nog priset, det var en lång dröm med många detaljer som både handlade om färgglada cykelramar, tältande, bussåkande, bråk och annat. Men den delen som jag minns bäst är följande:

Jag och Niklas Strömstedt (???!) skulle dela husvagn nere vid en godiskiosk i byn. Väl installerade i vagnen drar herr Strömstedt fram en stor tidning och säger att jag borde uppdatera min blogg. Jag läser i tidningen och kommer fram till samma sak, så jag går hem och uppdaterar bloggen. Jag kommer tillbaka 11.38 am och det är kolmörkt ute.
- Det är någit fel med solen idag, säger jag när jag kliver in i husvagnen.
- Vad har du varit, att uppdatera tar ju en timma, frågar Strömstedt och möläter bakelser och blir större och större och större tills han exploderar och blir till en hög upphuggna grislår.

Jag går bakom den stora högen grislår och befinner mig i en affär med ett långt bord i mitten. Vid bordet sitter min farfar (som varit död sedan -01), pappa, min bror och längre bort finns skuggfigurer av några av pappas gamla kompisar.
- Det är synd att man inte kan få omkring i affärer längre och hugga upp sitt eget kött, säger farfar och halar fram en handyxa och börjar hugga i frusna bitar fläskkött.
- Ja, visst är det, säger pappa, och tar tag i yxan och hugger några slag. Dagens ungdomar får inte ens lära sig att hugga ordentligt fortsätter han och ger yxan till mig.
Jag försöker hugga men är för svag i handleden och yxan viker sig mot det frusna fläskköttet och jag lyckas bara göra små skåror.
Min bror försöker också hugga, men klarar det lika uselt som jag.
- Vad var det jag sa, fnyser farfar. Dagens ungdom!
Sedan går han iväg och jag vaknar.

Att jag drömde om farfar är ju förståeligt, jag och min bror pratade om honom igår. Önskade att vi hade fått träffa honom mer än vi gjorde när han levde.
Men Niklas Strömstedt?! Hur är det möjligt. Jag har inte sett honom på tv, inte lyssnat på hans musik eller nått sådant. Hur fasen kan han dyka upp i drömmen???
Det är därför det är så vansinnigt roligt att sova, man vet aldrig vad som händer, haha. Jag drömmer varje natt, även om jag inte alltid minns vad jag drömt när jag vaknar så har jag 9 ggr av 10 väldigt roligt när jag sover. Det är som att jag spelar med i en film i mitt eget huvud =D.

Nu är det dag, förmiddag, jag har varit ute med fjanten i det kalla vädret. Mer uthärdligt än igår. Det blåser inte. Men mina händer plågades i alla fall. Det är vant-tvång för mig numera!

Trevlig fredag!

Engångföreteelse

Det var nog bara en egångsföreteelse, det här med Nelson.

Jag var ute och gick en sväng med honom idag också, och visst gick han något sånäs snyggt i kopplet, men inte alls som igår. Jag var tvungen att ett par gånger stanna till följd av att han drog. Fast det var dömt att misslyckas eftersom det var så halt att den lilla 5-6 kg-hunden kunde dra med mig, hehe.

Var över och fickade hos grannen i dag också. Det var kallt ute och efter den långa resvägen var det skönt att få komma in i värmen =D.
Vi hade jättetrevligt, var där i 2 ½ timma! Fikade, pratade, skrattade och hade trevligt.

Jag är glad att vi har trevliga grannar.

Nu är det dags för luuuunch!

Klämt sig?

Idag blev jag storligen förvånad.

Grannen ringde och frågade om inte jag kunde ta en sväng med Nelson. Jajjmän sa jag och spatserade iväg. Han är helt hopplös att ta på täcket och jag fick kämpat i flera minuter med den vilt spratlande vovven, men till slut gick det. Skulle ta på honom kopplet och till min förvåning satt han nästan stilla och sv'ngde nästan inte alls med huvudet fram och tillbaka som han brukar.

Väl ute skulle jag låsa, och han väntade så fin på trappen, sedan när jag skulle stänga grinden stod han stilla fint och väntade tills jag sa"nu går vi", och så gick vi. Jag höll på att tappa hakan. Nelson som under all promenade tidigare varit hopplös i kopplet, som studsat fram och tillbaka, gnällt, dragit pilat till än höger än vänster, höll sig på min vänstra sida och gik i min takt hela tiden. Följde mig som han aldrig hade gjort annat. Stannade när jag stannade, gick när jag gick och var helt fantastisk i kopplet. Inte ens när jag mötte mor vis brevlådan drog han något nämnvärt.

Vad har hänt? Har han klämt sig? Är han sjuk? Eller är det bara så att poletten äntligen har trillat ned och han har lärt sig att gå i koppel och föra sig ordentligt. Verkar lite väl osannolik i så fall, eftersom han senast igår var lika hopplös som beskrivningen ovan.
Men om det ändå så är fallet kan jag inte vara annat än glad att träningen har givit resultat. Jag har haft som standard att varje gång han drar tvärtstanna med ett "A-A" och vänta tills han tittar upp på mig och backar tillbaka så kopplet slakar. Jag kan inte med ord beskriva hur låååånga våra korta promenader har blivit, hehe.
Har också tränat serpentiner och cirkelgång med honom, och vem vet, det kanske har givit resultat. Men man ska inte ta upnågot i förskott, jag får se vid nästa tillfälle om han är lika duktig i kopplet då =).

Ja, jag vet att han inte är min hund, och att det kanske är osunt eller knäppt att engagera sig en del i hans träning, men det är för både min och hans säkerhet jag tycker att det är viktigt att han sköter isg under promenaderna. Ska han få springa fram och åter och kila kring fötterna på mig så kommer det sluta med att jag trampar till honom illa och han skadar sig på allvar.

Jag tror inte det finns något att anmärka på att jag tränar grannens hund att gå i koppel med mig. Hon vet ju dessutom om att jag leker och tränar med honom när han är med mig =).

En härlig och positiv överraskning var det i alla fall. Jag hoppas att han fortsätter vara lika duktig i kopplet i fortsättningen. Uppföljning kommer så småningom.

(o)väntat besök?

Idag har vi haft besök i stugan. Den nyfriserade lilla klimpen Nelson var över och satte fart på den "gamle" Douglas.
Jag minns när Douglas var den ettrige och påstridige som fick andra hundar att flömta och falla ihop av utmattning. Nu är det ombytta roller. Kanske inte bara för att han nått den aktingsvärda åldern av 4 år, men högst troligen för att han har ett par kg övervikt att släpa på.

Det verkar inte som han kan bli av med dem. Vi kan inte dra ned mer på maten, då förlorar han ju näringsämnen. Han får (nästan) inget vid diskbänken längre.
Jag får hålla husse under uppsikt, jag tror minsann att han är lite svag för de bedjande mörkbruka ögonen.
Jag däremot är en kvinna av stål med ett hjärta av is!

Lek

Visst är han söt som kortklippt

Jo, det är precis vad det ser ut som. Nelson vill bli par med Douglas och skaffa småttningar. Dock har han inte riktigt förstått hur man ska göra.


Douglas är inte lika intresserad av en parrelation

Egentligen en tptalt misslyckad bildi och med att halva Nelsons huvud är borta samt att han öga lyser som en lanterna i natten.

Men uttycket är "priceless".

Flörtigt flin

Vila mellan lekarna

På Pernillas begäran lyckades jag få med mig själv lite på bild. Nelson får sina öron tvättade och tycker att det är ett tillfälle att ta vara på.

Här är jag igen i något osmickrande pose, men skit i det. Alla är inte fotogeniska.

Eller jo, Nelson är ju det förståss. Ser ni att han är beredd att attackera med sin tungspets?

En ännu mer osmickrande pose för min del när jag blir övermannad och kapitulerar för denne lilla fjant som tydligen tycker att jag smakar gott.

En liten film på tilldragelserna.

Nå det var min förmiddag. Hur har eran varit?

Nu ska jag städa ut datorn litegrann och förmodligen sticka lite.

Jag vill dessutom måla fler bebisbilder, emn jag måste hinna färdigt med ett par stickade prylar innan jul, så det får dröjas lite.

Nåja, det är ju inte så att det är snålt om tid i mitt liv direkt, haha.

Trevlig dag.

bebisplagg

Så, då var äntligen tomtedräkten färdig. Om jag får säga det själv, så är den här sparkdräkten det sötaste jag gjort. Jag är glad att jag både hade rött och vitt hemma så det bara var att sätta igång.

Sparkdräkt framifrån

En liten tofs på luvan

Bebisbild

Tack till Pernilla och Fredrik för att jag fick låna en bild på Feline som motiv till den här bebisbilden.

Jga ska försöka lära mig att måla människor i akvarell med pensel, vilket innebär en teknik som är ganska ny och svår för mig, som synes.
Uppenbara fel på den här bilden som inte har med färgen att göra är att munnen är för långt ned och "plutar" inte lika myclet som originalbilden.

Skuggmässigt är jag kluven. Det som är svårt med människor är att de ser smutsiga ut om man skuggar för intensivt och tar man minsta gnutta svart för att få en djupare skugga, blir det helknasigt.
Jag är van att måla med mycket färg och lite vatten när jag gör hundbilder eftersom hundar är så färgstarka. Till människot funkar det inte på samma vis. Jag måste använda mycket vatten och lite färg och måla på riktigt akvarellvis. Det är jag inte så bra på, därav ser man linjerna alldeles för tydligt vis skuggorna.
Ett stort handhavandefel från min sida var dessutom att inte sudda blyertslinjer innan jag började, samt atr måla ljusa färger innan de mörka. Klassika nybörjarmisstag!

Jag ville att de rosa blommorna skulle vara skira, sköra och näst intill genomskinliga. Ha samma mättnad som den blå bakgrunden, men så blev det tyvärr icke eftersom jag var tvungen at lägga ett tjockt lager med färg för att kunna måla över det mörka håret. Och jag var tvungena tt använda vitt för att kunan få den rosa färgen.

Jag har läst någonstans att om man ska måla akvarell på riktigt ska man aldrig behöva vit färg. Arket i sig ska kunna bidra med allt det vita som krävs.

Nåja, det här blev resultatet i alla fall. Skulle gärna måla fler bilder. Pernilla och Fredrik, om ni läser så får ni gärna ta fler bilder på Feline som jag kan öva mig på. Gärna med lite öppna ögon och mun.

Middagdags.

God morgon

god morgon, hör fålgar sjunga glatt, god morgon. Godmorgon i kör.

Eller nått sådant.
Ja nu är det morgon igen. Skönt nog hostade jag inte lungorna ur mig i natt. Vågar man hoppas på ett tillfrisknande?

Jag ska passa vovve i dag. Nelson, grannarnas hund.
Kan klippte sig igår, riktigt kort. Ska se om jag kan plåta honom sedan. Man känner knappt igen honom. Super söt liten voffe är han nu.
Jga ska till nelsons matte att om de vill skulle jag kunna trimma honom nästa gång, så slapp de åka iväg så långt. Jag bor ju endast 20 meter ifrån dem =).
Det måste vara skönt för honom att slippa den där långa pälsen som släpade i marken och blev blöt, smutsig och tovig. För att inte tala om allt skräp han drog med sig in, trots att han är en ganska liten vovve.

Så idag kommer Douglas få leka lite. Tror jag kommer ta med mig Herr Nelson över hit och låta de två vovarna leka av sig litegrann på uppfarten. Det kan Douglas behöva i varje fall. Han har fått hålla till godo med mig de senaste dagarna. Inte haft någon hundkompis att leka med alls.

Nytt barnplagg

Nåja, nytt och nytt är det väl inte. Jag gjorde klart den för säkert över en månad sedan, det har bara inte blivit av att jag har fotat den förrän nu.

I originalmänstret ska den här klänningen vara en dopklänning och vara närmare en meter lång, med av förklariga skäl (träningsvärd i fingrarna av att sticka de hundratals maskorna) så gjorde jag den i kort version i stället. Fick öven skriva om mönstret så det passade mitt garn som var för kraftigt för att passa oroginalet.

Jag gilalr den skarpt i alla fall. Prydlig och fin.

Lite Douglas

Eftersom min kamera inte tycker om kally väder och skulle hellre haft en ägare bosatt i Thailand eller nått så hinner man inte ta så många bilder innan den begår självmord.
Tre bilder blev det endast idag. Ni som sett bilder på Douglas tidigare blir någ inte förvånade eller särskillt överraskade. Han är söt och fins som vanligt när han är nyklippt, och han spexar gärna till det framför kameran.

Väntar på Godis

Ska man leka varg, ska man göra det ordentligt


Aaaooooyyyyyyyyl

Njae inte riktigt. Han fångar bara godis på bilderna. Ylat har han bara gjort tre gånger under hela sitt liv. Första gången när han var valp och trodde att han var ensam i huset, då ylade han för full hals men avbröt sig när han hörde att jag tog ut hans yl på pianot. Han ylar i F dur.

Andra gången var när han låg ute på trappen och glassbilen körde förbi och skrålade. Tydligen är inte Douglas ensam om att vilja sjunga med i glassbilens catchiga melodi.

Tredje gången var i sömnen. Han ylade så högt att han väckte sig själv och började skälla för vem i h*lvete är det som stör hans skönhetssömn.

Han är en galen och glad vovve!

Vinter?

Jag trotsar min ALLVARLIGA sjukdom när det är fint väder och frost.
Det var visserligen lite dumt att jag inte väntade till solen steg upp, då hade bilderna jag knäppte blivit jättebra, tror jag.
Får se om himlen håller sig ren från moln, så kanske jag går ut i eftermiddag och har en fotosession med vovven. Just nu verkar det inte lovande. inget blått skymtar på himlen någon stans.
Nåja, man kan inte få allt.

Frostig ljung


Isstjärna på liguster


Höstaster och frostnupen lavendel


Ljuset är nästan rosaskimrande
'


Spindelväv


Självsådd, pansée eller viol. Blommar på eget initiativ

Tall

Rabatten på framsidan den första vinterdagen

Framifrån

Timjan

Det är vackert med frost. Även om det verkar stört omöjligt att få snö numera så är jag ändå tacksam för frost. Bara ett tunt skimmer får allt att glänsa och glittra av kristaller och det räcker för att få lite vinter- och julkänsla. I alla fall för mig.