Hundrade dagen

Årets hundrade dag idag och jag förgyller den med med lite upppdatering om balsammetoden. 19 dagar har gått sedan jag började om jag har räknat rätt. Och hittills kan jag väl säga att jag saknar schampot, hehe. Det är ju så mycket lättare att tvätta håret med schampo, dessutom känns kalufsen lättare att bära. Jag har ju som bekant ganska tjockt hår (9,5 cm i omkrets i tofs) så det blir fort tungt när det är fett.

Mindre roliga skillnader är att håret blir fett mycket snabbare än när jag använder schampo. Framför allt på sidorna av huvudet, och det upplevs som mer kompakt och livlöst tycker jag. Det är strävt och hårt i topparna. Håret börjar se lite fett ut redan efter ett dygn (vilket tid typ 3 dygn med schampo), dessutom luktar det inte lika fräscht när man använder bara balsam. Det luktar gammalt balsam och varm hårbotten. Och hårbottslukt är verkligen hemsk. Kvalmig och fadd typ. Blä.
Jag kan inte längre dra fingrarna genom håret utan att de fastnar. När jag schamponerade var det lätt att dra händerna igenom det.

Allt detta kommer jag ändå har överseende med ett tag till eftersom det kan bero på ovana. Skallen och kalufsen har inte vant sig och anpassat sig till balsamet än (kanske?), så jag ger det ett tag till innan jag ger upp. Dessutom kan det ju också vara så att mitt hår alltid har varit så torrt, hårt och obehagligt som jag upplever det nu, bara det att tidigare har det dolts under alla produkter jag har haft i det...

Nåväl, här är resultatet so far:

22 mars, efter sistaschampo

8 april, 17 dagar efter start och 8 tvättar senare (de sista bilderna min kamera tog...)

Rent utseendemässigt har jag nog fått lite mer definition i det lilla självfall jag fått av mamma, men det är inte en så att jag baxnar-och-ramlar-av-stolen-förändring. 

Håret känns typ tungt och "kladdigt". Men jag ger det ett tag till... kanske händer det något mirakel :).

Nittionionde dagen

NEEEEEEEJ!!!

Min kamera verkar ha lämnat in. Kolat. Trillat av pinn. Kilat vidare. Flyttat ihop med sankte Per.
DET FÅR INTE VARA SANT!

13 månader har jag haft den. Garantin är antingen 12 månader eller 2 år. Jag hoppas på 2 år för den är för ung för att lämna mig redan.
Risken är ju tyvärr att den blir ersatt av en ny digitalare om garantin är 12 månader eftersom jag läste på återförsäljarens hemsida att bara undersökningen av kameran kan kosta mellan 500-700:-. Den kostade 1000:- när jag köpte den.

Min kära kamrat, lämna mig inte än. Håll ut. Laga dig själv. Du som var så stark, gedigen, lätthanterlig och ständigt var till lags. 
Jag behöver dig mer än någonsin nu. 

JAG MÅSTE JU FÖR BÖVELEN HA EN KAMERA ATT FOTA TRÄDGÅRDEN MED! Hela min timelapsidé smulas sönder till en ouppnålig dröm om jag missar ett par dagar.

Buähähhähä

Kära vän, vänd om, gå inte mot ljuset. Dra nytta av det för att ta bra bilder åt mig istället!

Nittioåttonde dagen

Håller på med ett nygammalt projekt. För ett par år sedan fotade jag fram- och baksidan av trädgården under ett års tid. Så gott som varje dag. 

Nu ska jag göra på samma sätt igen. fast denna gången ska jag ta två eller tre bilder om dagen (beroende på hur solen står) och vara över våren och kanske sommaren för att kunna se hur det växer. 

Tanken var att jag skulle sammanställa alla bilderna till en film och det har jag gjort 26000 gånger ungefär, men kvalitén blir så jäkla dålig efter att jag speedat upp den, eller så blir formatet helt ihoptryckt eller utdraget så inget ser bra ut. Så fort jag kommit på ett bra sätt att få till filmen (filmerna) på så kommer jag visa dem :). 

  

Nittiosjunde dagen

Trött vovve och hans favoritleksak :).

Nittiosjätte dagen

Ok jag har ju nojjat en hel del över mina påsar under ögonen sedan jag började med linserna. Och jag vet, jag skulle inte tjata mer om det, men jag har gjort en upptäckt!!

Som sagt, jag har nojjat och undrat "när missade jag att jag börjar bli gammal?!". Hur  har jag inte kunnat se att jag släpar på sopsäckar under ögonen (ja ungefär). Så jag började bedriva mindre forskning för att se när de först dök upp för att på så sätt kunna åldersbestämma när ålderdomen smög sig på (låt mig överdriva nu :D). Så jag började titta i album bakåt i åren. När jag var 20 år... ja nog fanns det lite påsar där...17, ja här syns dem...14, ja fast vänta lite, kan det här stämma... 10? 8? 6?! 4??!

JA TA MIG FASEN OM JAG INTE FÖDDES MED DEM!!!

Här är jag 4 bast med mina påskompisar

 Här är vi i 8årsåldern

Här är vi 10-11 nånting

Här är vi 27 and still going strong som man säger. 

De har väl blivit lite större och lite mer... linjerade med åren, men det är ju inte oväntat, hehe. 

Men hur kunde det bli såhär? Hur kunde jag "glömma av" mina påsar och sen bli så överraskad när jag såg dem igen. Min teori är att de senaste 11 åren som jag har haft glasögon har bågarna alltid "skurit" rakt över påsarna så jag har liksom inte sett dem på kort eller i spegeln. Och när jag var 16 och innan dess tänkte jag väl aldrig på påsar. Ingen har någonsin kommenterat dem så jag har aldrig ägnat dem en tanke. 

Jag tycker att jag ser så mycket äldre ut tack vare (på grund av) påsarna och det är väl inte jättevälkommet, men vafan. Man blir äldre, och det verkar ha varit ett normaltilstånd för mina ögon att ha sina hängande kamrater så varför börja ojja sig egentligen. 

Helt ärligt så gör det mig inte sååååå mycket att de är där. Det är mest att jag blev så förvånad och överraskad när jag såg dem. Och jag är ju till min natur ganska nyfiken av mig och att lämna ett mysterium olöst ligger inte för mig direkt.

Mysteriet med de rynkiga ica-kassarna är nu löst. Välkomna åter får man väl säga.  

Slänger med en bild på mamma också. Här är hon lika gammal som jag är nu,. Höggravid med min lillebror.
Jag tycker vi är skrämmande lika!

Nittiofemte dagen

Om det är torrt nu? Jo det vill jag lova. Trots att jag dränker händerna i desivon när jag går och lägger mig ser de ut såhär när ja vaknar.
Det har inte regnat sen i höstas/vintras någon gång. Det har fallit lite torr snö bara. Och den snönhåller just nu på att dunsta nu när solen är uppe.
Jag kunde aldrig tro att jag skulle säga det, men jag saknar regnet litegrann. Framför allt vill jag få upp luftfuktigheten lite så jag slipper bada i hud- och handkräm.

Men det är bara att står ut. Vi bor i Sverige så jag är ganska så säker på att det kommer regna förr eller senare. Och då kommer jag ångra att jag yttrade mig, hehe.
Passar på att njuuuuta av solen. När sist hade vi en sådan solig vår?

Njöt lite extra idag när Fanny och kids var här och vi roade oss på lekplatsen. Solen i  nacken. Någorlunda temperatur och en rutschkana. Jag är inte den som är den. Barnasinnet hänger allt kvar... även om det inte var så mycket av ett äventyr för mig att rutscha. Kanan är ju bara nån meter lång eller så :).

Prat om barndomen och livet för länge sen. Även om det känns som igår, hehe. Om 3 år är Linnea lika gammal som jag och Fanny var när vi först träffades. Jösses, tanken svindar lite för mig eftersom jag tycker det gått så kort tid sen dess.... och ändå är det 22 år sedan i år. Haha kom att tänka på att om tre år när Linnea är i samma ålder som jag och Fanny var för länge sen, så är det 25 år sen jag och Fanny först träffades. Vi firar silver...vänner? Silvervänskap kanske?
Jag som gärna ser mönster i det mesta här i livet tycker att det var lite fint :). Något värt att fira, kanske?

Nittiofjärde dagen

Lite bilder på Fjanten ute i vårvädret igår. Han är glad att slippa tratten för ett ögonblick.


(vill bara göra en liten anteckning att linsjävlarna för mig åksjuk! Var nere på ICA med mor förut och bara att åka dit - ca 1km- var hemskt. Det ska ju bli lättare med linser ju!! Men nej, det blir till att härda ögonen till att åka bil nu också. morr)

Nittiotredje dagen

Jag ska sluta tjata om mina ögon och linser efter det här inlägget (hoppas jag, hehe).
Som jag skrev tidigare har jag upptäckt lite saker med ögonen nu när jag går utan glasögon.
Det här är en av de mindre roliga upptäckterna. Spana in ica-kassarna!! Jag hade ingen aning om att de fanns där! Den delen av ögat har alltid täckts av bågen så jag har inte sett det tidigare.
Såhär ser mina ögon ut när jag ler. Otroligt! Måste vara ett arv efter pappa.

Ett ganska tydligt släktdrag tror jag minsann...

Nittioandra dagen

Jag tänkte börja använda mina linser mer. Framför allt nu när det så småningom kommer bli en sommar och man ska bada. Då vore det praktiskt att slippa brillorna.
Men jag ska inte sticka under stolen med att jag föredrar att ha den på mig. Av rent estetiska skäl. När jag ser mig själv i spegeln utan glasögon ser jag min mamma. Och det är inte riktigt vad jag vill se (sorry mamma). För att vänja mig blir det en massa smink tills jag är kompis med mitt nya brillfria ansikte. Och jag som inte ens gillar att hålla på att sminka mig. Haha, man kan ju undra varför jag ska bråka med linserna.

40 minuter tog det att sätta i dem dessutom. Och så har jag upptäckt lite saker. När jag går blåser fartvinden i ögonen och gör att de tåras. Lite obekvämt får jag säga. Världen är rak för en gång skull vilket gör att jag bli lite sjösjuk av att bara gå omkring. Erfarenhetsmässigt vet jag att det brukar lägga sig efter ett tag.
Om jag tittar på nånting utan att blinka blir det som att det grumlar sig under linsen och jag ser suddigt och måste blinka massa gånger för att se klart igen. Jag känner kanterna av linserna på ögonlockskanterna.
Jag vet inte om det är vanligt att det ska vara så, men det är en iakttagelse jag gjort i alla fall.

Min tanke är att fördelarna ska väga upp mot nackdelarna så småningom, men just nu vill jag inget hellre än att slita väck dem och ta på mina högt skattade glasögon.
Jag trodde aldrig att jag skulle se så gammal och sliten ut utan brillorna. Bågarna döljer ju påsar, ringar och rynkor. Ska jag behöva bli skönhetsintresserad nu för att kunna se pigg och frisk ut i fejset?
Blä.
Jag är ju som bekant en lat människa. Finns ingen chans att jag kommer orka sminka mig i en evighet. Acceptera att jag ser ut en som sliten 40-åring blir mitt nästa mål i livet helt enkelt.

Ska träffa Fanny senare idag. Ska bli intressant att höra var hon säger.

Nittioförsta dagen

Någonting måste göras! Det här är en smärre katastrof... JAG är en katastrof.
I varje fall konditionsmässigt, haha. Jag har väl tänkt ett tag att jag måste ta tag i konditionen. Man kan inte åka snålskjuts på sin magerhet  (smal = hälsosam?) hela livet och jag har ju länge vetat att jag inte är nått hälsoorakel och att kroppen är nog inte helt så hälsosam som den (kanske) ser ut att vara.
Jag har inte varit och gjort någon undersökning, men jag tror inte att mina värden är perfekta direkt och jag skulle tro att min kroppsliga ålder är mycket högre än 27.

Dags att göra något åt det nu. Jag vill i varje fall få bättre kondition. Sist jag konditionstränade var för... 13 år sen eller så. Och då var det ingen avancerad träning jag talar om. Joggade bara ett par km i veckan.
Och bortser jag från skolan, teatern, kompishäng och lite amsåpromenader med jycken har jag mer eller mindre varit stillasittande i 13 år. Hoppsan, haha.
Hade jag varit stor hade jag nog tänkt på der, men i och med att jag är tunn och inte märkt av något negativt med min inaktivitet (i varje fall hälsomässigt) har jag inte tyckt att det varit ett problem.
Ska sanningen fram tycker jag inte att det är ett sådant stort problem nu heller eftersom jag mår bra, och jag är av naturen ganska lat och inte gärna vill ut och röra på mig. Men jag tror samtidigt att det är bedrägligt. Att jag mår bra nu betyder nog inte att allt står rätt till.
Och ska jag skärskåda mig själv så är väl vilopulsen ganska hög (kring 70-80), jag är ganska svag och mån hållning är kass.

Så innan jag börjar må dåligt kan det vara smart att stärka kroppen tänker jag.
För att testa hur usel form jag har bestämde jag mig för att ta mig runt i eljusspåret här hemma. Spåret är ca 1100 - 1200 meter långt i ganska kuperad terräng (finns knappt någon plan mark alls).
Det hela gick ut på att jag skulle ta mig runt spåret så snabbt jag orkade. Gissa tiden? Gissa min skamtid!!
10 minuter och 50 sekunder! JO DET ÄR SANT! 10 jävla minuter för drygt en kilometer. Och så blandade jag jogg med gång eftersom jag fick håll ganska omgående.
Det är en kattastroftid! Jösses vad värdelöst. Det märks att kroppen inte är van vid den typen av behandling- Inte nog med att jag flåsade som en flodhäst under ett maraton, fötterna kändes tunga och stela, skenbenen gjorde ont som vid mölksyra och hur jag än försökte lyckades jag inte hålla en bra hållning utan kutade ihop.

Fattar ni i hur uselt skick jag är?!
Att börja tänka på hälsan är nog i grevens tid.

Får börja läsa på hur fasen jag ska börja. Framför allt med tanke på att jag inte vill förlora vikt.
BLÄ sånt här är ju så tråkigt! Ska jag behöva tänka på vad och hur mycket jag äter nu? När jag äter?
Kanske inte det bästa att sitta och skriva den här texten samtidigt som jag käkar överblivet påskgodis....

Jag ska bli seriös... snart :).