En växande Loppa. Bilden kanske är lite missvisande. Hon ser större ut än hon är här, men hon är i varje fall bra mycket större än vad hon var i september. Då var hon så liten att jag ner eller mindre kunde bära henne i ena handen. Nu får hon bara plats med huvudet i handen, så bra mycket större är hon. Och lika söt med sina dumboöron.
Dougöas har äntligen börjat fatta att det är kul att leka med henne, så länge det är på hans villkor. Jag höll på att skratta läppen av mig i hur vrång han är. Alice är ju alltid på och vill få igång honom att leka. Han vill lukta och ta det lite lugnt först. När han bestämmer sig för att leka så slänger han upp tassen på ryggen på henne och brottas. Och så far de runt och brottas i snön och har roligt. Men när Alice ska göra samma på honom. Dvs att slänga upp tassen på ryggen eller boxa honom i sidan då blir han tvärsur och rycker till och skäller. Det är tur att hon är ihärdig och lär honom hur han ska leka. Efter ett par halvnelson lugnade han ner sig och accepterade. Synd att han inte har förstått än att han inte ska skälla så fort han rör sig. Men det kommer väl får man hoppas :).
Ja håller till i köket för ögonblicket. Pizzasallad i morse. Bullar i går kväll som långjäser till i eftermiddag. Den som säger att det inte går att kalljäsa med torrjäst kan hoppa i sjön. Här sväller bullarna iväg så fint så.
Och lasagne har förberetts till middag och står ute i kyllådan.
Bullarna ska i ugnen vid 15, sen blir det en liten utvärdering.
***
Liten utvärdering om bullarna. Egentligen är jag inte sätt person att bedöma eftersom jag inte är särskilt förtjust i kanelbullar, men here it goes:
Bullarna kalljäste i ca 15 timmar i bastum och 3 timmar i rumstemperatur. De jäste fint på alla sätt och vis och är ett tydligt exempel på att det absolut går att kalljäsa med torrjäst.
Skillnaden på de här bullarna och de jag vanligtvis gör är konsistensen och spänsten i degen. Jag hade hoppats att kalljäsningen skulle sätta lite prägel på konsistensen, och det kanske den gjorde. Men inte på det viset jag hade hoppats. Bullarna blev porösa, mjuka och saftiga. Ungefär som en muffins i konsistensen. Det kan bero på jäsningen. Och det kan bero på att smöret till degen arbetades in kalls. Jag läste att det skulle göra degen till någonting mitt emellan bulldeg och smördeg, så det kan stämma med konsistensen.
Jag hade mer socker och, kardemumma och salt i den här degen än i min vanliga, men den var otroligt smakfattig. Den var inte särskilt söt och trots att jag hade dubbla mängden salt mot receptet smakade bullarna väldigt lite av kardemumma och kanel (vilket jag också hade mer av än vanligt). Det tror jag kan bero på jäsningen. För att degen ska orka jäsa så länge tror jag jästen använder sig av sockret. I och med att jag lät degen jäsa drygt dubbelt så länge som i receptet borde jag nog haft mer socker i degen för få en lite sötare smak. Nu var nog allt sockret använt av jästen.
Saltet vet jag inte varför det "försvann". Jag smakade på degvätskan innan jag blandade i mjölet och då var det jättefina porportioner mellan sälta, sötma och smaker...
Kalljäser jag någon mer bulldeg kommer jag förändra lite. Använda flytande eller smält margarin + kall degvätska. Knåda degen LÄNGE. Mycket längre än normal för att mata fram glutenfibrerna. Och öka mängden socker och salt avsevärt.
Skippa kanel eftersom jag inte tycker om det och använda vanilj istället.
Blir det inte en tydlig förändring återgår jag till att göra bullar enligt mitt gamla vanliga recept. Finns ingen mening att bråka med långtidsjäsning om man inte får något för det...
