Stor sorg och saknad.
Att det ska vara så svårt att behålla sina kilon!!
Fast jag är inte så väldigt förvånad. Så svårt som jag haft för att äta de senaste månaderna skulle jag inte blivit mer förvånad om det stod minus 5 eller 10 kg...
Eller jo, 10 kg hade jag blivit förvånad över. Hade jag förlorat så mycket i vikt skulle jag inte alls mått lika bra som jag gör nu.
Jag tappade omkring 10 för ett par år sedan och jäklar, jag har nog aldrig mått så dåligt som jag gjorde då. En vuxen människa är inte skapt för att väga 38 kg (jag är ganska säker på att jag var under det också, men jag slutade väga mig efter nålen pekade på 38. Jag blev så deprimerad av att se eländet). Nåväl, denna gång hoppas jag kunna stävja nedgången.
Om jag bara slapp kväljas varje gång jag äter!
Svinjobbigt. Det tar 100 år att äta och jag lessnar och struntar i maten eftersom det tar upp så mycket tid.
Allt bara för att jag satte ordentligt i halsen för ett par månader sedan. Hypokondrikerhjärnan tänker att jag kommer sätta i halsen igen och på nått vänster tänker jag därför på hur jag sväljer och av den anledningen kväljs jag!
Ghaa. Ge tillbaka mina 3 kg!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar