Pälsmonster

Vågar man hoppas.....
Jag har ondgjort mig i månader över Douglas' hemska päls. Harhar sett ut som ett malätet loppbo vintern igenom, och pälsen har förloras all sin glans och han är luddig och matt och fruktansvärt ful.

MEN
Nu kanske det blir ändring. Han fäller som jag vet inte vad, och jag hoppas att fällningen drar med sig den hemska efterkastreringspälsen så att han blir vacker igen. Jag önskar detta så innerligt att om han inte gör det kommer jag bli gruvligt besviken och gå med slokande axlar och hängande underläpp resten av hans levnads dagar =(.
Nästan, han är ju ändå gamla vanliga Douglas, han har ju inte ändrat sinnet bara för att han är ful. Men det är ju så synd på en tidigare strålande vacker och glänsande hund.

Fäll fäll fäll luddpälsen. Stäm upp i mässandet och offra till ett par gudinnor så han blir vacker igen.

Jag borstade odjuret idag under stor protest och uppvisande av tänder, men faktiskt tycker jag mig se att han accepterar borstander bättre. Ryggen och öronen (framför altl det vänstra örat) och sidorna på bröstkorgen kan jag nästan borsta utan ett ljud. Men nåde mig om jag råkar nudda halsen, magen, ansiktet, benen, svansen och mellan bakbenen. Då låter det:

ÖÖÖÖHURRRRRRRRRRGHH

från gapet på hunden på hundens framsida och ett par vita stalagmiter och stalaktiter glimmar lite hotfullt under hans mustaschförsedda läppar.
Suck, om han ändå vore hanterlig... och vacker.

Hoppas hoppas.