Ja, rubriken är stulen. Det är har sin förklaring i att jag dels lyssnar på Salem a Fakir just nu (keep on walking), och att rubriken stämmer så väldigt bra på mig just nu.
Jag har verkligen en lång väg att gå.
Jag hade lite planer idag, men de gick om intet nu på morgonen. Det är ingens fel, men det är så typsikt när man har laddat och varit nervös i flera timmar. Ja, i dagar egentligen. Jag tog nämligen fel på dag igår, och trodde att det var tisdag igår, så jag satt orolig och nervös på nålar i flera timmar tills jag kom på att det var måndag och att jag inte behövde vara nervös förrän idag.
Det är faktiskt inget att vara nervös för. Jag är bara sådan i min natur. Nervös och med nerverna utanpå. Jag kommer ihåg när jag var liten, 8 nån stans, och fick säga till mina föräldrar att inte berätta för mig att vi skulle iväg nånstans/få gäster/hitta på något utanför de vanliga rutinerna för då blev jag ett nervvrak. Kunde varken käka ordentligt eller sova. Kroppen slog bara knut och jag fick ont i magen. En gång kräktes jag till och med. Och det var för att vi skulle åka till mormor och morfar och ha ett litet luciatåg, jag och mina bröder.
Nu för tiden är jag väl lite bättre på att hantera nervositeten, men att hindra den är omöjligt, hehe.
Men utmanar den gör jag ständigt!
Sådär, då fick man varit lite personlig också.
