Höstrusk

Ja nu är väl hösten här på allvar De är två-tre fina dagarna med hög och klar luft, vindstilla, blå himmel och lite frost var väl för bra för att vara sanna. Så här på måndaförmiddagen är det jämngrått och regnet öser ner och det blåser iskallt Att ta ut Fjanten på första rundan var inget jag längtade efter direkt. Som tur är ogillar han vädret lika mycket som jag så han gjorde snabbt det han skulle och sen direkt in. Att sitta inne och lyssna på regnet är i för sig ganska mysigt, men tröttsamt i längden.
Perfekt tillfälle att läsa lite teori. Jag har tyvärr inte så gott hopp om mina teorikunskaper just nu, så det kan verkligen behövas. Vägmärkena känner jag mig hyffsat säker på, men när det kommer till matematiska frågor om totalvikt, tjänstevikt, maxlaster eller hur långt bromssträckan är om man kör 50 km/h om reaktionstiden är 2 sekunder och sånt där helt obegripligt. Jag vet att nånting ökar gånger tre och nånting annat ökar gånger fyra. Bromssträckan? Reaktionstiden? Så mycket som ska pressas in i skallen!

Ja det är ju bara att sätta igång.
Tack för ordet.

Djungeltelegrafen annonserar. BAAAARN!!!

Ja natten till idag var det dags. Pernillas och Fredriks lilla Hamilton tittade fram 4 minuter i midnatt och han är givetvis bedårande. Alla mina vänners kids är självklart de vackraste ungar som finns!
Jag blir imponerad och är full av beundran för mina vänners prestationer. Det spelar ingen roll att miljoner kvinnor har fött barn i tusentals år. Det är ändå så jäkla stort när mina närmaste gör det.
Fantastiska tjejer!

Stort och miljoner grattis. Ett långt och händelserikt liv hoppas jag ligger i framtiden.

Pernilla...

Ja, nu händer det! Idag kommer nog Hamilton. De åkte in i morses och man får hoppas att det inte drar ut på tiden, så jag håller tummarna att det blir bebis idag.

Hur fort kan tiden gå egentligen?! Jag tyckte det var precis nyss som hon berättade att hon var gravid i v 6. Och nu är det dags. Heja heja!
Här i Lödöse finns en liten hejarklack :)!

Urnsättning

Ja så var det urnsättning för mormor i går. En ganska kort ceremoni där urnan sänktes ner i jorden, en dikt lästes (odalmannen) och sen var det klart.
Det kanske är lite av gravskändning, men jag var nyfiken på var urnan vägde och blev försäkrad om att det var helt i sin ordning att lyfta urnan trots att det var nere i graven.
Ett par kg vägde den och begravnings"representanten" sa att den väger kring 3-4 kg, som en nyfödd bebis.
Jag tyckte att det fanns en viss finns symbolik i det. Ens startvikt på jorden är 3-4 kg, man lever ett helt liv och sen återgår man till jorden i samma vikt.
Jag tyckte att den tanken var lite fin.  

Ja, nu är det över i alla fall. Mormors dagar är över och det enda som finns kvar är lite ägodelar och minnen.
Jag tycker inte om det oundvikliga som kommer när en släkting har dött. Gå igenom alla tillhörigheter.
I mitt huvud liknar uppdelningen av ägodelar något som Gollum skulle bli i extas över. Ser framför mig hur släktingar krälar över den avlidnes ägodelar och sliter åt sig saker girigt samtidigt som de väser och fräser åt varann.
Naturligtvis är det inte så, men känslan är ändå att dra nytta av döden och hämningslöst snoka i andras saker. Jag överlåter det gärna på andra eftersom jag blir så obekväm. På nått sätt kan jag känna att jag inte har rätt att begära ägodelar som inte uttryckligen har givits till mig. Allra helst, för mitt samvetes skull, skulle ägodelarna kremeras tillsammans med mormor, hehe. Visserligen inte genomförbart, men jag hade sluppit känna mig som om jag bara vill åt hennes saker.
Oavsett om det handlar om en byrå, ett par strumpor eller en guldring.

Logik och känslor går som bekant inte alltid ihop, haha.
Jag fattar ju också att uppdelningen av ägodelarna är ett sätt att föra något vidare, ett arv efter mormor, något som kan påminna om henne i framtiden och hjälpa en att minnas.

Jag får bara brottas med mitt ologiska samvete.
Kära mormor, pärshalsband, stickor,etuierna är ju dina. Det känns som ett lån att ha dem.

På golvet

Ja här sitter man på golvet och försöker intala sig att mattan är lika mjuk och bekväm som soffan och att rumpan inte alls håller på att domna bort. Anledningen till golvsittningen stavas Alice. Eftersom hon är en mycket liten hund och lätt kan gömma sig under bord och soffor och andra skrymslen måste jag hålla mig på en låg nivå så att jag har koll på när hon behöver kissa. Livet med en icke rumsren hund kräver en viss uppoffring från ägarna, och inte minst dagmatten haha.

Det är taskigt väder, men igår kom det en liten solglimt och då passade jag på att banka ner Tavernan i backen, så nu är det dags att börja mata fåglar.

Våran stackars vovve har fått ont i ett ben. Studsar inte lika snabbt upp som han brukar och han är lite tveksam på att gå i trappan. Vi får ge det ett par dagar, och har det inte gått över blir det en tripp till veterinären.

Inte mycket till uppdatering, men alltid nått!

Tjosan.

Alice

Ja så heter hon. Min lilla dagvalp. Hon går oftast under namnet Loppan här hemma eftersom hon hoppar och studsar som en liten loppa. Nu är hon drygt 13 veckor och börjar växa i sina öron och huvud, hehe. 

Loppa i action

Sent omsider

Ja här var det inte uppdaterat på ett tag. Jag är visserligen inte den som är mest flitig på att uppdatera, men den här gången har det varit ovanligt tyst för att vara mig.
En del saker har hänt under min frånvaro. Min mormor blev plötsligt sjuk och gick bort i slutet av september.
Kära mormor som alltid fick mig att skratta och slita mitt hår ibland. Maken till envis karaktär har jag sällan sett. Vill gärna tro att vi var lite lika. Om inte annars kändes det så :). Jag inbillar mig att vi kunde prata om det mesta. Mormor kunde utan hämningar prata om sitt och morfars sexliv med mig, haha.
77 år gammal blev hon och min sorg är inte stor. Mormor var nöjd, kände att hon inte hade mer att uppleva och mer eller mindre väntade på att få dö.
Däremot är saknaden större. Det är märkligt att skriva i imperfekt eftersom mormor är i allra högsta grad levande för mig. Det kommer bli första julen på flera år som vi firar utan mormor. Och första påsken och midsommar. Och så kommer det vara år efter år nu. Det är en tanke jag inte är riktigt kompis med än.
Men det kommer väl.

Tänker på det rim som mormors lärare skrev till henne i skolan nån gång på 40-talet när mormor efterfrågade mer böcker att läsa.

Janet läser bok på bok

därav bliver Janet klok

 Den som goda böcker känner

Saknar aldrig några vänner

Den är ganska talande för mormor, och hon kunde upprepa den versen nästan intill dödsbädden.Trots att hon inte längre mindes stora delar av sitt liv så satt detta rim envist kvar. 

Mormor - en riktig kär människa. 

Sen har det varit begravning och jag har blivit dagmatte till en liten fransk bulldog om dagarna. Just nu 13 veckor så det är en väldigt liten vild vovve jag tillbringar timmar med varje dag. 

Det får blir allt för nu.