Urnsättning

Ja så var det urnsättning för mormor i går. En ganska kort ceremoni där urnan sänktes ner i jorden, en dikt lästes (odalmannen) och sen var det klart.
Det kanske är lite av gravskändning, men jag var nyfiken på var urnan vägde och blev försäkrad om att det var helt i sin ordning att lyfta urnan trots att det var nere i graven.
Ett par kg vägde den och begravnings"representanten" sa att den väger kring 3-4 kg, som en nyfödd bebis.
Jag tyckte att det fanns en viss finns symbolik i det. Ens startvikt på jorden är 3-4 kg, man lever ett helt liv och sen återgår man till jorden i samma vikt.
Jag tyckte att den tanken var lite fin.  

Ja, nu är det över i alla fall. Mormors dagar är över och det enda som finns kvar är lite ägodelar och minnen.
Jag tycker inte om det oundvikliga som kommer när en släkting har dött. Gå igenom alla tillhörigheter.
I mitt huvud liknar uppdelningen av ägodelar något som Gollum skulle bli i extas över. Ser framför mig hur släktingar krälar över den avlidnes ägodelar och sliter åt sig saker girigt samtidigt som de väser och fräser åt varann.
Naturligtvis är det inte så, men känslan är ändå att dra nytta av döden och hämningslöst snoka i andras saker. Jag överlåter det gärna på andra eftersom jag blir så obekväm. På nått sätt kan jag känna att jag inte har rätt att begära ägodelar som inte uttryckligen har givits till mig. Allra helst, för mitt samvetes skull, skulle ägodelarna kremeras tillsammans med mormor, hehe. Visserligen inte genomförbart, men jag hade sluppit känna mig som om jag bara vill åt hennes saker.
Oavsett om det handlar om en byrå, ett par strumpor eller en guldring.

Logik och känslor går som bekant inte alltid ihop, haha.
Jag fattar ju också att uppdelningen av ägodelarna är ett sätt att föra något vidare, ett arv efter mormor, något som kan påminna om henne i framtiden och hjälpa en att minnas.

Jag får bara brottas med mitt ologiska samvete.
Kära mormor, pärshalsband, stickor,etuierna är ju dina. Det känns som ett lån att ha dem.