Resultat av syslöjd

Detta är resultatet av all syslöjd man haft från 4:an till 9:an. Vet inte om att det är nått att vara stolt över, men det är jag. Trodde aldrig jag skulle klara av att sy en hel klänning.
Jag kan medge att tygerna inte är det snyggaste, men eftersom detta är på lek så valde jag att adoptera de gamla tyger som fanns i familjens ägo. Min kreation består således av två vardagsrumsgardiner (svart-blomminga tyget) och en köksgardin (blåa tyget) samt spetsen som kommer ifrån ytterligare en vardagsrumsgardin.
Jag är så nöjd med mig själv och jag pöser av stolthet var gång jag ser den. Lite skrytsam får man vara.

I mitt euforiska tillstånd har jag faktiskt börjat på en ny klänning. I Limegrönt och blå-blommigt. Min smak är det inget fel på haha. Denna nya klänning kommer ha korta ärmar, vilket är något jag aldrig gjort tidigare. Tyvärr har sytråden tagit slut så jag får besinna mig lite grann.
Tänk att det kan vara så roligt att sy!!

Midsommar

Midsommar idag. Små grodor och dans.

Haha det var längesedan det var på det viset. Vi har inte ens kvar midsommarstången längre, och inte sjunger vi eller äter stor buffé i gröngräset.

Nej, jag släpade mig ut i ösregnet för att leta björkris till min huvudkrans (den vägrar jag vara utan). Efter idogt letande hittade jag tillslut två björkar som innehöll fler myror än blad, men vad gör man inte för att ta vara på en liten spillra av en gammal tradition. Nästa steg var snäppet svårare. Inte någonstans i vårt bostadsområde finns det en äng med vilda blommor. Med kippande skor plöjde jag igenom ängar, snår och diken och fick endast med mig lite olika grässorter, hundkex, och en annan konstig vit blomma som luktar apa. För att kunna fylla ut mig krans med vackra blommor fick jag istället ta blommor från trädgården, så i min krans finns det rosor, margiriter, surfina och blåklint. Det är inte konstigt att man inte kan fira en gammal svensk, hednisk tradition när huvudingridiensen saknas. Blommorna! Jag har inte sett en blåklocka, midsommarblomster, kärringtand, förgätmigej, gullviva, violer eller prästkrage. Det enda som verkar finnas kvar bland spillrorna av bortglömdhet är smörblomma och hundkex. Och om man någonsin kommer finna sju gärsgårdar inom rimligt avstånd från varandra, så finns det garanterat inte sju OLIKA sorters blommor att stoppa under huvudkudden. Ingen människa kommer drömma om vem det ska gifta sig med mer...

Men sen undrar man ju litegrann om man inte har blivit lite skadad av de romantiska skildringarna av högtidsfirande från Astrid Lindgrens filmer och börcker som man blivit matad med som barn. Var det egentligen så underbart som man kan läsa om eller titta på? Eller är det bara en glorifiering?

Vad det än är, så verkar det i alla fall mycket trevligare än det firande vi har nu. Jag har precis avslutat min midsommarlunch. En löksillsbit, gräddfil och gräslök och nu sitter jag här och tänker på skillnanderna.

Oavsett som Astrids bilder stämmer eller inte, så tycker jag ändå att det vore något att sträva efter. Även om det var mer arbete så kommer ju ändå minnet av högtiden leva kvar. Den här dagen kommer snart vara glömd, och jag kommer inte ens ha en tanke på att jag har firat midsommar.

Nåja, i vilket fall som helst så får man andå se till att dagen blir som man vill ha den. Oavsett vad mna gör med den. Leve midsommar och hurra för Svensk-hednisk tradition.

En utomståendes geni

Ibland behöver man verkligen ha en utomståendes synsätt för att se saker och ting klarare!
Jag har gått och grubblat på att studera, och studiestöd sedan februari. Hur ska jag lösa det här med avgifter om jag inte får pengar, hur ska jag bara säker på att få pengar, hur mycket måste jag läsa och bla bla bla!
Allt som behövdes var ett samtal med en gammal klasskompis, Karro. Det tog henne två minuter att förstå hur man kunde lösa mitt problem! "Läs en kurs till", sa hon. Läs en kurs till!
Det är ju genialiskt!! Varför har inte jag tänkt på det tidigare? Här har man gått och grunnat på hur man ska kunna skrapa ihop procent så man kan få sitt ynka studiestöd SEDAN FEBRUARI!
Saken är klar. Från och med idag så kommer jag ringa Karro var gång jag tänker göra något nytt. Eller stöter på problem.

Ibland är verkligen geniet större hos de som är utomstående!!!
Leve Karro!

Tomat

Idag är det tomatens historia. Måste säga att det är en MARKANT förbättning med mina tomatplantor i år jämnfört med förra året.

Bilden överst visar hur mina plantor såg ut förra året. Bilden under visar hur plantorna ser ut i år. Visserligen har jag inte fått någon frukt på plantorna än, men det kommer. Det är värt väntan när man ser denna kraftiga planta.

Detta är ett bevis på att man alltid lär sig, även när man inte tror det.

Jag har dragit upp alla plantor från frö, busktomat. Förra året började jag sådden i februari/mars. Det gjorde att plantorna började sätta blommor i april/maj och så var det alldeles för tidigt för dem att sättas ut. Stjälkarna var alldeles för gängliga och de fick stöttas tidigt för att inte knäckas, än värre blev det när frukterna kom. Inte nog med att de knappt blev större än körsbärstomater, vissa hann knappt mogna innan stängeln knäcktes och plantan var så gott som obrukbar.

Förra året hade jag dessutom inte så stor kunskap om jord och hur man planterar om.

Jag var ganska försiktigt, vilket bidrog till att jag fick försiktiga plantor.

Iår var jag inte lika försiktig. Jag tänkte att det får bära eller brista. Tomatplantan är tålig, den tål lite misstag. Iår satte jag inte fröna förrän i mitten av mars, plantorna fick sedan stå svalt och ljust och jäklar vilken fart det blev på dem. Kraftiga och härligt gröna plantor. Jag planterade om tre gånger innan utplantering. Varje gång planterade jag till lite över hälfen av stjälken/stammen. När det blev varmt nog fick de vara ute ett par timmar varje dag för att vänja sig. Efter en vecka tyckte jag att det fick vara bra. Vissa plantor hade blivit 60 cm höga och var för stora att ha inne.

grävde tre st, ca 30 cm, djupa hål i trädgårdslandet. Vattnade så att jag trodde plantorna skulle drunkna. Satte i plantorna och fyllde igen med enbart kogödsel. Det tog en vecka eller två, men sen fick de fart och utvecklades till riktigta små buskar. Fantastiskt.

Inte ett skadedjur eller några övriga problem än så länge.

Det är roligt när man lyckas.

Paprika

Idag kommer allt handla om min paprika.

Jag har fyra plantor som står och solar sig i vardagsrumsfönstret. Och nu ser det ut som att det kommer bli små paprikor på flera av plantorna. Jag vet inte vad jag gör rätt, men något måste jag göra.

Det har varit mycket enklare för mig att driva upp paprika än det har varit att få ordning på min gurkplanta.

Och ändå fick jag hjälp med gurkan. Grannen var så snäll och gav mig en planta som han hade över, och garanterade att den skulle bära frukt. Vilket den gör. Jag har en megagurka som tar plantans all kraft i anspråk. Jag vet inte vad jag gör fel, men den här gurkan bara sväller och sväller medan plantan tappar blad...

Nog pratat om den. Åter till min paprika.

Jag var inte ens säker på att det skulle bli något. Fröna var inte köpeförn, utan vanliga frön från paprikan i mataffären. I och med att jag lyckades få tre paprikor förra året, så tänkte jag försöka igen. Med en del förändringar. Förra året sådde jag paprikan för sent, vilket innebar att blomningen inte kom igång förrän i juli. Dessutom visste jag inte riktigt hur jag skulle plantera dem, vilket resulterade i att jag fick plantor som var över 90 cm höga innan de bar frukt.

Den här gången har jag planterat om plantorna i tre omgångar till nästan hälften. Så nu när de blommar är de endast ca 40 cm. Förbättrning.

Jag hade även kraftiga angrepp av spinnkvalster förra året. Jag hade nämligen läst att paprika vill ha det torrt och det får absolut inte komma vatten på bladen. Det var det som gjorde att jag fick spinnkvalster. Dessutom spred sig kvalstren till både melon och passionsfrukt, så jag hade att göra innan jag blev av med ohyran.

I år struntade jag fullständigt i att plantan inte vill ha vatten på bladen. Jag går dagligen och duschar på plantorna. Och det har tydligt gett resultat. Inte ett kvalster så långt ögat kan nå. Det är härligt när det går om man vill.

Nästa gång ska jag prata om min tomat, som växer över all förväntan!

Inget bidrag

Jag har nu blivit antagen att läsa Historia A. Lycka och eufori. Min glädje lade sig ganska snabbt när jag insåg att det inte är någon idé att söka studiestöd.
Läste nämlignen på csn's hemsida att man inte kan få studiestöd om man läser mindre än 50%. Min kurs går bara på 25%....
Förtvivlan.

Man får tydligen inte ha tur med allt. Bra att jag valde den kursen som inte kostade multum, mina små sparade kronor räcker endast till att betala kursen och kursmaterealet, sedan är jag luspank. Bankrutt. Fattig som en kyrkråtta!
Börja jobba? Jag vet, än så länge så vet jag att jag ska plugga ca 2 timmar om dagen, men jag vet än inte vilka möten som jag kommer ha. Men det är klart att jag letar efter jobb, och fast jag snart är skinnad in på bara kroppen så känner jag fortfarande ingen desperation. Jag är snarare mer sammanbiten nu än någonsin tidigare, och jag står allt mer fast vid att jag lever bara ett liv, jag vill inte tillbringa merparten av det med att slava under andra människors viljor.
Jag vill leva mitt liv som jag känner gör det värdefullt. Jag ville inte känna mig tvungen att leva det efter en annan människas regler.
Visst är jag medveten om att så som jag har det nu knappast kan kallas livskvalité, men om jag hade levt som andra hade tyckt var rätt och riktigt så hade jag hellre föredragit en snabb död än ett liv i tortyr.
Jag har inget emot att stanna tills jag kan och har möjlighet att leva mitt liv som jag vill.
Det är bara så tråkigt att det drabbar andra medan jag väntar. Jag är ledsen för det, men jag ser faktist inget annat alternativ. Det är antingen det här eller att inte finnas alls.
Jag kan bara ge ett löfte om att när det ändras för min del så kommer jag gottgöra. Det är jag skyldig. För resten av mitt liv kommer jag gottgöra, och ändå kommer det aldrig vara nog. Men jag kommer göra det!

Fredagsmys med oväntat slut

Douglas kom in med sitt märgben i munnen. Allt tycktes vara frid och fröjd tills jag skulle tacka honom (säga loss) och ge honom godis. Då visade det sig att benet satt fast. Det var tydligen precis så stort att han kunde sticka in underkäken i hålet och sedan fastnade benet alldeles bakom hörntänderna. Först tänkte vi att vi kunde lösa det själva och började därför försöka lirka ut benet. Det hade nog fungerat om Douglas hade förstått att vi bände i benet för att han skulle bli av med det. Men det kändes alldels för obehagligt när vi gjorde det så istället för att vackert öppna gapet så bet han ännu hårdare och skällde och morrade. Stackars vovve.

Bestämde att vi skulle försöka få tag på jourhavande veterinär.
Problem nr 1. Hade ingen telefonkatalog hemma så det blev till att starta upp vår stenåldersdator och ut på nätet. Där fick jag info om att ringa 112. Vilket jag gjorde.
Problem nr 2. 112 kunde inte hjälpa mig mer än att hänvisa mig till eniro 118118. Då ringde jag dit.
Problem nr 3. Eniro 118118 sa att de kunde inte hjälpa mig mer än att hänvisa mig till 112 (men vad fasen???!!). Jag berättade att jag redan hade ringt dit och att de hade hänvisat till 118118. Det tyckte hon var konstigt och sa att hon kunde ge mig numret till blå stjärnan eftersom de har en jourtelefon där. Sagt och gjort, jag ringde till blå stjärnan.
Problem nr 4. Blå stjärnan sa att vi kunde åka in med Douglas. Jag förklarade att vi inte hade någon bil och därför var ute efter en slags jorhavande veterinär i mitt område som kunde komma hem till oss. Hon sa att det var bäst att jag ringde till min distriktsveterinär. (suck). In på datorn igen och leta fram numret till dem. Ringde upp och möttes av en telefonsvarare.
Problem nr 5. En röst som sa att akuta fall av lantdjur, hund och katt hänvisas till Stenungsunds och Lilla Edets veterinärmottaging på ett annat nummer. Ringer upp denna mottagning och möts av en telefonsvararöst som lät som en blandning av en rap och Bengt Magnusson, med andra ord helt obegriplig. Problem nr 6. Jag fick lyssna på telefonsvararen två ggr för att kunna uppfatta de nummer som han hänvisade till. Jag satte mig för att ringa dessa nummer.
Problem nr 7. Det ena numret existerade inte längre!! Jag ringde det andra numret och möttes av en levande människa i andra änden (äntligen!!) och jag förklarade min situation. Hon sa att hon inte hade något lugnande för hund, hon hade enbart för katt och lantdjur (varför varför varför??!!). Hennes förslag var att ta taxi till blå stjärnan och låta veterinärerna där ta hand om Douglas. Ja, det fanns ju inte annan råd så nu fick mor ta över telefonerandet och började ringa taxi.
Problem nr 8. Efter att ha påbörjat samtal så bröts linjen. Mamma ringde då upp igen och förklarade då att hon har en hund som ska till blå stjärnan och att hon ville ha sjuktaxi dit (mamma är sjukpensionär). Damen i luren sa att det tyvärr inte kunde ordnas eftersom klockan var efter 22.00 (vad är det för jäkla regel?). Slutligen efter mycket om och men så fick det bli en vanlig taxi till blå stjärnan, så inte nog med kostnaden för att få loss benet från Douglas, mamma får tillbringa sin fredagkväll på blåstjärnan, plus att vi förmodligen kommer få en rätt så saltad räkning från taxin. Men å andra sidan. Douglas kommer bli av med benet och må bra igen. Vad gör man inte för sina familjemedlemmar =).

(fast pappa konstaterade med viss bitterhet och glimten i ögat att det hade varit billigare "att sjuta byrackan")

Räkningen slutade på dryga 4000 kr för att bli av med benet!

Gråt och tandagnisslan

Hopp vändes till förtvivlan.
Povel är död!

Grattis och Gratulerar

Allas vår Povel Ramel fyller år idag. 85 år ung och still going strong. Nästan. Han är tydligen lite krasslig läste jag i tidningen. Väldigt tråkigt och jag hoppas att han kryar på sig till karamelodiktstipentiatet som ska delas ut på måndag. Brukar titta på det. Känns väldigt somrigt att sitta och titta på Povel som står och sjunger på Povelskt vis om stipentiaten. Så jag hoppas att han känner sig bra på måndag.
Flaggan i alla fall hissad och jag har stämt upp i varenda födelsedagssång jag kan.
Ja, må han leva. Med en liten tulipan. For he's a jolly good fellow. Happy birthday. Och min egen födelsedagssång:
Vad är det för dag idag idag idag
Jo det är födelsedag, jo det är födelsedag
Det är Povel Ramels födelsedag i dag hurra hurra hurra hurra!
Må han leva i 85 år till och förgylla det svenska folkets liv med sina melodier och sånger. För att inte tala om sitt skarpsinne och humor.
Underbara Povel, ha en strålande födelsedag och krya på dig!
Grattis!!