Jag har nu blivit antagen att läsa Historia A. Lycka och eufori. Min glädje lade sig ganska snabbt när jag insåg att det inte är någon idé att söka studiestöd.
Läste nämlignen på csn's hemsida att man inte kan få studiestöd om man läser mindre än 50%. Min kurs går bara på 25%....
Förtvivlan.
Man får tydligen inte ha tur med allt. Bra att jag valde den kursen som inte kostade multum, mina små sparade kronor räcker endast till att betala kursen och kursmaterealet, sedan är jag luspank. Bankrutt. Fattig som en kyrkråtta!
Börja jobba? Jag vet, än så länge så vet jag att jag ska plugga ca 2 timmar om dagen, men jag vet än inte vilka möten som jag kommer ha. Men det är klart att jag letar efter jobb, och fast jag snart är skinnad in på bara kroppen så känner jag fortfarande ingen desperation. Jag är snarare mer sammanbiten nu än någonsin tidigare, och jag står allt mer fast vid att jag lever bara ett liv, jag vill inte tillbringa merparten av det med att slava under andra människors viljor.
Jag vill leva mitt liv som jag känner gör det värdefullt. Jag ville inte känna mig tvungen att leva det efter en annan människas regler.
Visst är jag medveten om att så som jag har det nu knappast kan kallas livskvalité, men om jag hade levt som andra hade tyckt var rätt och riktigt så hade jag hellre föredragit en snabb död än ett liv i tortyr.
Jag har inget emot att stanna tills jag kan och har möjlighet att leva mitt liv som jag vill.
Det är bara så tråkigt att det drabbar andra medan jag väntar. Jag är ledsen för det, men jag ser faktist inget annat alternativ. Det är antingen det här eller att inte finnas alls.
Jag kan bara ge ett löfte om att när det ändras för min del så kommer jag gottgöra. Det är jag skyldig. För resten av mitt liv kommer jag gottgöra, och ändå kommer det aldrig vara nog. Men jag kommer göra det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar