Trehundrasjunde dagen

Bara jag idag. Vi har varit så effektiva jag och A-I att den här dagen blev alldeles fri! Ja, nästan i varje fall. Sköta Fjantens klor och tänder och städa tillhör ju de vanliga söndagsuppgifterna så de kommer jag aldrig ifrån. Men utöver det har det vara varit jag, min bok eller pappas dator för hela slanten.
Jag har börjat på "det flammande korset" nu. Tror det är näst, näst sista boken i serien. Ny översättare den här gången. En massa faktiskt. De tidigare böckerna har översatts av en person, nu är det en samling människor som skrivit. Kanske är det för att den är drygt 1200 sidor lång, hehe. Det hade kanske tagit bara en översättare för lång tid att översätta allt själv..?

I den här boken är dottern till huvudrollen plötsligt 10 cm längre igen. Hon har varit närmare 190 (i andra boken), sedan drygt 170 ( i tredje boken) och nu är hon över 180. Det är väldans hur hon krymper och växer.
Jag har bara kommit en 30 sidor in än så länge, så så många andra fel har inte uppdagats än. Men jag kan tänka mig att Geilie (om hon omnämns nått mer) har fått byta namn igen...

Tvåhundrasjuttioandra dagen

Hösten är obönhörligt här.... Blä! Som tur är verkar det bli en ganska fin höst så här långt. Det är ju alltid något.

Jag har ju börjat läsa "Trummornas dån", den fjärde boken i bokserien "Främlingen av Diana Gabaldon, och vad ska jag egentligen tycka. Lite trist att erkänna att jag börjar tröttna lite grann. Det är ju samma sak som upprepas gång på gång på gång. Lite beskriving av tidsepoken och miljön. Lite kärlek mellan huvudpersonerna.  En dramatik händelse som 9 gånger av 10 får effekten av att den kvinnliga huvudrollen känner sig otillräcklig, ynklig, rädd, maktlös och den manliga dito får rädda upp situationen. Alternativt räddar kvinnan upp det hela, men blir otillräcklig, ynklig och rädd efteråt och mannen får trösta. huvudrollerna börjar tvivla på varandra och/eller sig själva och det tar dem ungefär 20 sidor av ganska mastig dialog till att komma fram till att de inte har några problem med varan eller sig själva och sen börjar det om från början.

Egentligen hade det räckt med att bara läsa första boken. Att det är tre till efter den här känns inte lika förväntansfullt längre, hehe.

Tvåhundrasextiosjunde dagen

Jag praktiserar numera!
Jorå, så är det minsann. Har jag skrivit det förr? Nåja, det tåls att skivas igen eftersom att det är något helt enastående och roligt!
Praktikant på bibliotek. Passar mig perfekt. Idag var första dagen och efter att ha blivit visad runt bland hyllorna fick jag gå tillsammans med Daniel (vet inte om han är bibliotekarie eller om man bara arbetar där som alltiallo) och ställa upp böcker medan han förklarade rutinerna, vi hämtade post, sorterade bland hyllorna och justerade böckerna på raka rader.
Massa trevliga arbetsuppgifter.
Timmarna försvann fort!

Hemma har jag läst ut Sjöfararna. Vad ska jag säga....? Det stör mig otroligt att nyckeldatumet visade sig vara 1968 när det presenterades i första boken som 1967!! Det är ett sådant dumt slarvfel.
Jag har lite svårt för den här översättarens ganska poetiska skrivsätt. Jag vill gärna ha raka och ärliga skildringar utan en massa liknelser.

Nu blir det nästa i serien

Tvåhundrafemtionde dagen

Dags att gå på tredje boken i serien. Det är med viss bävan jag öppnar den ska jag säga. Det är en annan översättare, och av erfarenhet vet jag att olika översättare översätter på olika sätt. Är lite tveksam till om språket kommer vara som jag känner igen det (och tycker om). Dessutom brukar det bli helt fel med karaktärstypiska ord och namn, och tidslinjerna brukar bli uppfuckade. Dessutom brukar viktiga händelser som hänt i tidigare böcker refereras till på fel sätt eller så har de inte inträffat. 

Det två första böckerna hade samma översättare och redan där blev det fel på sina ställen.

Geilie blev Geillis. Mot slutet av boken blev hon Geilie igen så jag får väl ha överseende med det. Tidslinjerna ordnade sig så det stämde mot slutet och det är jag nöjd med. Dock blev jag lite störd när ett viktigt årtal i första boken - 1967- plötsligt blev 1968. Det var inget tramsigt årtal heller utan i första boken gjordes det stort väsen av det årtalet. Huvudpersonen fick ta sig igenom förföljelser, komplotter mord och häxbränning för att få reda på det. Och andra boken bygger helt och hållet på det årtalet. Så det är ganska märkligt att man inte håller bättre koll.  

Har inte öppnat pärmarna på Sjöfararna" än.... men snart så. 

Blandad kompott

Det var ett tag sedan jag skrev här. Och som rubriken säger så blir det lite blandad kompott i detta inlägg.

Först och främst vill jag nämna boken 1984 av George Orwell. Min bror ville att jag skulle läsa moderna klassiker, och dit räknade han 1984. Sagt och gjort.

Mitt omdöme blir "njae". Alltså, boken är intressant och Orwells "framtidsvision" är väldigt detaljrik vilket får en att tro att han faktiskt studerat ett samhälle som har samma struktur som i boken. Jag fann boken dock väldigt långsam. Det finns tre ställen där det händer något spännande/intressant och som gör att man tänker att äntligen händer det nått.

Det första är efter ca 100 sidor, det andra efter ca 150 sidor och det tredje, där jag tycker boken verkligen tar fart och "gör" efter ca 270 sidor.

Jag vet inte om det beror på att min engelska inte är fullständigt korrekt, med bortsett från de tre punkterna i boken tycker jag att den var riktigt slö. Bara en evig beskrivning av samhället, tankar, känslor, moral m.m. Jag förstår att det är meningen eftersom man som läsare måste ha en fullständig bild av hur mänskligheten och samhället ser ut för att kunna förstå tankegångar och beslut... men jag är rädd att det inte är min typ av bok helt enkelt.

En annan sak som jag tänkte på. Min bror sa att boken tar upp vad som händer i ett övervakningssamhälle (han har inte läst den, bara hört det), men som jag uppfattar det hela så är övervakningen inte det utlösande problemet/största problemet. Det är anledningen, eller motivet om man så vill, bakom övervakningen som är det farliga. Att det finns monitorer och "telescreens" överallt är inte det största hotet.

Motivet är inte säkerhet eller trygghet. Det är makt. Ren och skär makt att kunna göra vad man vill med människor som marionettdockor. Skapa viljelösa, orkelösa, kraftlösa, melankoliska och apatiska skal av människor som fungerar som robotar. Det är det enda motivet. Och man får inte ens ett svar på varför. Sen när målet är uppnått, vad ska man göra med att mänskliga maskiner undrar man. Men det finns inget svar på det.

1984 är en nja-bra bok. Man borde kanske läsa den.

Det som var mest intressant med hela boken var skapandet av "newspeak". Hur det nya språket är uppbyggt, grammatik, ord, ordklasser och annat.

----------------------------

Jag klippte ned Douglas igår. Det är ett nöje att skippa med slipade skär. Framför allt pälsen på ryggen, där den är lite styvare. Där var det som att kamma bort pälsen. Den luddiga valppälsen däremot är hemsk. Den är så tunn och luddig och den växer inte i en bestämd riktning vilket gör det helt omöjlig att klippa eftersom den bara viker sig. Jag fick ta till sax på flera ställen. Därför tog det mig 3 timmar att få honom färdig.

Fick rejält håriga ben på köpet. Det var inte bara obehagligt, det gjorde ont också. De så och tunna håren fastnade i mina porer och när jag skulle ta bort dem var det som att rycka av sina egna hårstrån. Ajje. Jag är inte bra på att välja passande kläder till pälsvård.

Strumpbyxor? Kom igen, Johanna!

-----------------------------------------------------------

Mindre bra natt. Jag hade inte stängt mitt fönster helt så det blev kallt och jag frös. Datorn satte på sig själv vid 04-snåret och jag var tvungen att stänga av den för att kunna sova. Blev alldeles yr och kunde inte somna om förrän efter 05. Var fortfarande yr när jag vaknade. Yr nu med.

Gjorde en fläta

Nu önskar jag god morgon!

God morgon.

Bel Ria

Det säger jag bara. Jäklar vilken bok. Bel Ria av Shelia Burnford.
Läs den, säger jag bara. Läs, läs, LÄS!
Är dina ögon fortfarande torra efter att ha läst ut denkan du inte vara mänsklig.
Jag är inte en blödig och lättlipande person i vanliga fall, men jösses. Kranarna öppnades helt och hållet när jag kom till slutet att jag flera gånger försökte läsa klart, men inte kunde eftersom jag inte kunde se nått på grund av skyfallen från ögonen.
Tillslut kunde jag läsa fram till slut, innan en ny störtflod bröt fram.

Jag kan inte förstå hur hon kan skriva så bra. Så...begripligt, avskalat,naket men ändå uttrycksfullt, nästan poetiskt. En skön skrivarstil som gör att man inte märker att ögonen vandrar längs med sidorna. Man ser allting utspela sig som en liten film inuti huvudet.

Så läs boken för all del. Framför allt om du gillar hundar och beundrar deras osvikliga lojalitet och mod, som jag gör.