Oväntat besök

Knack knack, sa det alldeles nyss på dörren.
Det brukar väldigt sällan knacka hos oss mitt på dagen, så något fundersam undrade jag vem det var innan jag öppnade.
Utanför stod en man i postens blåa kläder och frågade om inte han kunde få låna våran domkraft, eftersom han hade fått punka på postbilen.
Absolut, sa jag och släpade fram våran 10-tons domkraft från garagets gömmor. Tydligen är våran domkraft av en modell som antingen är förhistorisk eller fullständigt unik för postmannen förstod inte hur han skulle göra, så jag fick hålla en liten instruktionsföreställning i användandet av våran domkraft. Efter lite bök och om och men fick han tillslut hissat upp bilen och tagit av det punkterade däcket och satt på det nya, medan ett par försök till kallprat ran ut i sanden.
- Jag hör hur det pyser här ifrån däcket, sa postmannen.
- Verkligen, svarade jag.
- Ja, det var en spik som punkterade det, sa han och visade mig spiken.
- Vilken otur, sa jag.
- Ja, det var bara skallen som syntes.

Tystnad en stund.
Det kom en stor lastbil som såg ut att vilja köra in på vår väg.

- Undrar om han vill köra in här, sa jag.
- Det hoppas jag inte, sa postmannen.
- Då får han väl vänta lite, det går ju ändå ganska snabbt att dyba däck, sa jag.
- Jodå, man har fått göra det ett par gånger, sa han och log.
- Verkligen, log jag tillbaka.
- Ja, man kör ju omkring på en massa skitvägar och så...
- Jaha...

Tystnad

- Jag ska allt ta ett allvarligt snack med han som lånade ut bilen till mig, sa postmannen.
- Men det var väl trevligt med en paus, sa jag roat.
- Det här är väl för fan ingen paus, sa postmannen och tittade upp på mig som om jag inte var riktigt klok och log.
- Det är väl trevligt att komma ut och sträcka på benen lite, undrade jag med en liten överdriven blandning av förvåning och ett, åter, roat tonfall. Du får väl se det från den positiva sidan sa jag sedan på ett medvetet hurtfriskt vis, och skrattade.
- Njae, för dig kanske, svarade han och återgick till däcket.

Efter nån minut eller två fick jag hjälpt honom att sänka ned bilen och släpade bort domkraften till garaget igen.
Postmannen frågade om inte han kunde få låna badrumemt och tvätta av sig, och jodå, visst fick han det. Han hälsade på Douglas, tackade för hjälpen och brakade sedan rakt in i kompostgallrerna vi har som staket mitt i uppfarten, och höll på att tappa balansen och falla huvudstupa över bilen.

- Hehe, man kanske skulle titta rakt fram vart man sätter fötterna i stället, sa han och gick mot vår postlåda.
- Jaha, ja, jag tänkte jag skulle ge dig posten, sa han sedan med en gest åt brevlådan.
- Aha, ja vi har ju låsbar låda så det blir ju lite svårt, svarade jag, men tack ändå.
- Aja, tack för hjälpen. Hej då, sa postmannen.
- Ingen orsak, ha det bra, hej, sa jag och hämtade posten och gick in.

Hela episoden var ju faktiskt riktigt gullig tycker jag.

Kanske inte så intressant, men det är svårt att återge tonfall ch händelser exakt, men det var ett litet roligt och trevligt avbrott i förmiddagens monotomi.

Hur har eran förmiddag varit?

Nytt barnplagg

Ett nnytt barnplagg har precis sett dagens ljus. Det är nått annorlunda med detta plagg. Det är inte bara ett nytt mönster jag stickat efter, utan det är ett plagg som faktiskt kommer tillhöra ett litet barn. Nämligen Pernillas och Fredriks barn. Detta är det första plagg jag stickat som faktiskt komemr användas av ett barn.

Det är ett litet högtidligt tillfälle, känner jag =).

Mönstret var lite komplicerat, jag var tvungen att repa upp och börja om 3-4 gånger innan jag fick det rätt, men det är kul. Även om dte var lite motigt när jag kom halvvägs och insåg att jag gjort fel och var tvungen att repa upp. Trots att det tog lite längre tid än jag räknat med så är jag nöjd med resultatet. Min bror frågade:
- Har du stickat den. Själv?
- Ja, svarade jag.
- Snyggt, sa han.
Jag sa tack.

Det som jag har lite svårt att förstå är att enligt mönstret ska tröjan passa till ett barn mellan 1-3 månader, men jag tror att det kommer vara bra stor åt ett såpass litet barn. Jag vet inte vilken ålder dockan ska föreställa, men jag antar att den ska vara äldre än 3 månader och tröjan är i största laget för den.... fast å andra sidan så vet jag inte riktigt hur proportionelig den är.

Nog skrivet. Nedan finns bild på tröjan och tillhörande sockar. Var tycker du Pernilla? Är det vad du väntade dig?

Svampangrepp

Suck och pust Upptäckte alldeledes nyssens (jodå, medvetna stavfel) attdet var nått lurt emd ligusterhäcken. Frodig och grön stod den till vänster, glesnande och svartprickig till höger. Rev snabbt av ett blad och rusade in till datorn och ställde diagnos med hjälp av google.
Svampangrepp.

Bladen blir först svartprickiga, sedan gulnar de och faller av. Bladen måste man sedan samla upp och bränna för att förhindra att svampen sprids vidare nästa åt.
Trots denna information känner jag varken hopp eller glädje. Vi har en massa liguster i området, varav en är i anslutning till nåran egen häck. Den är också angripen, och om inte grannarna bränner löv så finns problemet kvar.
Dessutom betsår min sorgsenhet i att våran liguster är vintergrön. Dvs att den behåller bladet hela vintern under normala förhållanden. Nu när den är svampangripen så kommer den ju förlora bladen =(.
Inte roligt alls.

Ska äta chokladglass med chokladsås för att dränka mina sorger.

Johanna som förrätt

Jag höll på att bli uppäten igår. Jodå, det är sant.
Jag skulle i godan ro måla det sista lagret färg på fönsterramen i ett av fönstrerna i källaren. För att kunna göra detta är det lämpligast att öppna fönstret så man når överrallt. Utan några som helst onda aningar sträcker jag mig efter hasparna på sidan och hör en litet välbekant gnissel när fönstret glider upp.
Plötsligt STORMAR en mördarspindel emot mig och jag kunde se på han mordiska gång att han hade blod i sinnet och siktet inställt på mig. Jag stämmer därför upp i ett krigsvrål och fäktar med armarna på Kung-Fu vis och visar att jag är beredd till försvar. Det fick mördarspindeln att retirera och jag klarade mig undad oskadd. Med armarna i segergest sprang jag sedan ett ärevarv runt källaren.

Vad som egentligen hände:

Jag öppnade fönstret och plötsligt kilar det en spindel rakt emot mig. Jag skriker av fasa, ett riktigt tjejigt skrik, och fäktar harmlöst för att försvara mig mot en 1-1,5 cm stor inkräktare. Sedan sprang jag omkring och rös och drog händerna över kroppen och slet i håret för att försäkra mig om att spindeln inte var där.
Till mitt försvar så är spindlar hemska och den där läskiga gången som de har får mig att rysa bara jag tänker på det.

Den översta versionen är den officiella, så tänker ni föra historien vidare så vet ni vad som gäller.
Den sanna versionen stannar oss emellan.

Bra saker

Varför känns det alltid som ett minne, eller en dröm, eller en fantasi, när man gjort en bra sak?
Varför har man inte ett klart minne?
Det irriterar mig. Hur ska man kunna skapa något positivt när man inte kan minnas ordentligt. Fy fasen.

Men jag har gjort en bra sak. Jag ska försöka minnas i detalj och komma ihåg. För det är nämligen riktigt viktigt!

Mager

Jag tänkte precis, när jag såg den här bilden, att det är inte så konstigt att jag är så smal. Det här är en normalstor portion mat för ett barn i förskoleåldern (2-5 år).

Det finns inte en chans att jag skulle kunna smälla i mig allt det där även ens om jag gillade fiskpinnar. Min tallrik hade bestått av en fiskpinne, inga potatisar, hade petat bort alla grönsakerna utom blomkålen och ätit ett berg av riven morot till. Jo, jag hade också hällt på lite smält smör, pressat på citron och ätit firren med romsås eller liknande.

Det verkar otroligt att ett så litet barn ska äta allt det där... fast om man tänker på det lite närmre så gör förmodligen en 2-5-åring av med mer energi än vad jag gör.

Undrar om jag, enbart för skoj skull, skulle lägga upp en bild på vad jag äter under en dag. Inte i dag dock, frukosten är redan avklarad sedan länge. Det är snart dags för lunch. Hmm, jag har så dålig fantasi, undrar vad jag ska hitta på att käka. Inget komplicerat, jag har för ont för att kunna stå upp och vela i köket en längre stund.

Problem och bekymmer

Jag har ett fruktansvärt stor bekymmer.

Jag vill sitta framför tv:n och glo på friidrotten hela dagen.... MEN:

- Jag måste fortsätta nere i källaren. Måla nederdelen av väggarna, spackla och måla listerna. Nu har vi kommit fram till att masoniten och tjärpappen måste bort eftersom fuktproblemet är värre än vi trodde.

- Jag måste gå igenom mormors prylar och disponera om nere i källaren så vi får plats med Broders saker får plats när han hämtar dem från magasinet i mitten av september.

- Jag vill dessutom vara utomhus eftersom det är fint väder.

Hur ska jag kombinera det här? HJÄLP!

Ytterligare källare

Lite mer källare för alla intresserade.

Vi har kommit fram till att vi komemr bli tvungna att riva ut masonit och tjärpapp. Låta betongen torka upp ordentligt och sedan bygga nytt golv. På med platon (ett slags underlag med distanser som lyfter upp golvkonstruktionen 1 cm from betongen så eventuell fukt och kondens kan ledas bort), på med masonit igen, grålumpapp och sedan lägga laminat.
Fader hade även en anna idé om att flytspackla hela golvet och sedan flinga och måla det.
- Aldrig, sa jag. Aldrig ett flingat golv, och om jag kan undvika, också ett målat golv. Nålas golvet kommer hela källaren likna ett förråd elelr en lagerlokal och det vill jag inte. Det ska vara ett rum.

Jag började, av anledningen ovan, att försöka ta bort golvlisterna. Det är lite knevligt, men det går... än så länge. Peppar, peppar. Jag vill INTE att de går sönder. De är de vackraste lilsterna i hela huset. Nackdelen med detta är att färgen som jag målat på väggen har lagt sig som en hinna över listerna på sina ställen, och denföljer med när jag drar bort listen.
Det blir således till att fortsätta måla vägg.
Men det är ingen nytta till att klaga. Det komemr bli bra när det är klart.

Ska sparka upp min bror så han får börja måla taket nu i vecka. Det finns ingen anledning till att det inte blir klart med den biten, samt tak och hörnlister.

Det kliar fortfarande på kroppen. Fan vet vad som var på baksidan av plastmattan. Mögel?
Vad är än var så plågar det mig. Kliar och kliar.

Annars är dte inte mycket. Varit ute en del. Pratat med min granne till höger. Gravid i 36:e veckan om jag inte minns fel. Spännande. Hon var ute och spatserade med sin dotter och vi satt och pratade och skrattade. En annan granne kom och ville visa oss vad han hade hittat på i sitt garage. Han hade rensat ut så garaget var tomt och hängt lampor och pydnader i taket och ställt in ett långbord och möbler. Färdigt för kräftskivan.
Vidare fick vi gå husesyn i trädgården. Vilken vacker trädgård. Blev fullständigt förälskad i det gamla och knotiga äppleträdet med sina grenar. Och odlingbäddarna och väggväxthuset....ahhh. Underbart.

Nå, nu ropar mor. Hon MÅSTE ha exakt sin cd-spelare som står i källaren för att kunna somna. Ja, det blir till att leka retriver.
Sedan ska jag titta på friidrotts-VM.

God natt.

Lite källare till

Kom på att jag inte skrivit nått om golvet för er intresserade där ute i världen som följer bloggen med spänning.
Golvet var en fruktansvärt hemsk plastmatta som inte ens var limmad, utan bara utlagd och tejpad i en skarv mitt på golvet.

Innan


Efter


Innan


Till vår förskräckelse upptäckte vi flertalet mörka fläckar som verkar oroande. Hur länge har de funnits? Var kommer de i från? Vad kan man göra åt det? Pappa såg tusenlapparna flyga iväg framför ögonen på honom och jag såg merarbete samt kasserande av de fina listerna. Om det visar sig vara fukt (som kommer underifrån) måste vi ta bort hela masonitlagret och tjärpappen under och kolla hur det står till med betongplattan.
Seda sa pappa nått om nått "platon" som vi kommer bli tvungna att lägga som undergolv för att sedan lägga tillbaka masoniten, grålumpapp (stavning?) och sedan laminat....
Plötsligt blev den enkla renoveringen en stor operation.

Efter.


Fy bövelen för den hemska plastmattan. Jag vet inte vad den var gjord av undertill med rödkliande och prickig är jag. Ungefär som jag blir av gullfiber och granbarr. Irriterande.


Väggarna är färdigmålade nu. Jag vägrar måla ett lager till. Basta!!
Nu hoppas jag bara att de där fläckarna visar sig vara en slags ytlig fuktskada och inte kommer underifrån, så jag slipper förstöra listerna.

Hoppas tillsammans med mig, är ni snälla!

Källaren

Dags för lite uppdateringar gällande källaren, känner jag.
(handen mår bättre förresten, jag kan nu röra fingrarna upp icg ner men inte i sidled)

Visar bilder på källaren som är tagna under hela arbetets gång, så med risk för upprepningar följer nu lite dokumentation på mitt och faders arbete.

Kortväggen åt väster. Endast spackling och slipning. Hade inte ens börjat med lackandet av kvistar....

Samma vägg efter kvistlack och första lagret färg.

Tanken var att vi (önsketänkande) bara skulle behöva måla en eller maximalt två gånger med täckfärg. Den här bilden visar andra andra målningen (tre inräknat med grundfärgen) och det är fortfarande inte helt vitt. på sina ställen skymtar man panelen igenom. Det är ett förbannat slitgöra att måla de här väggarna. Det är ca 30 kvm vägg som nu ska målas för fjärde gången och för varje panelbit måste jag böja på knäna 2-3 gånger. Mina ben protesterar högljutt och knäna skriker. Ghaaa, gillar inte att bli gammal och skröplig.

Kortväggen åt öster, endast spacklat och slipat.

Grundmålat

Två lager täckfärg + en grundmålning. Jag har även i bortersta hörnet börjat på fjärde strykningen, det syns dock inte på bild, men man ser skillnaden när jag står på plats.


Spisen innan ommålning.

Efter första lagret färg.


Efter sista lagret. Det var inte emningen att stemläggningen på golvet skulle målas, men min klumpiga vana trogen snubblade jag över hinken med färg så det rann ut över stenläggningen. Den porösa fogen sög genast åt sig så det gick inte att tvätta bort. Det ble till att måla den vit också. Men det ser väl inte för dumt ut?


De första listerna har målats. Det ser lite tråkigt ut på bild, men färgen är varmt grå och passar riktigt bra ihop med allt det kalla vita.

Det är så långt vi har kommit nu. De bilder som kommer komma senare är när fjärde lagret färg har målats, taket har målats samt alla lister har fått färg. Kommer bli riktigt snyggt tror jag.

När allt målande är avklarat är det dags för golvläggning och sedan inflyttning.

Tjoho.

Synd om mig

Stackars, stackars mig. Det har aldrig varit mer synd om mig än nu.
Jag var ute och tacktränade Douglas (tackträna innebär att han ska släppa saker han håller i munnen på kommandot "tack"). Och för att kunna träna har jag en lång strumpfläta som jag retar honom med. Jag svänger och låtsas kasta den och han jagar efter, han tar tag i den och mitt i denna exalterade "lek" stannar jag och säger "tack". När han släpper får han godis och beröm.

Han börjar bli riktitgt duktig, numera tar det endast 5-10 sekunder innan han släpper. Målet är att han ska släppa omedelbart när jag säger "tack", och med tanke på att han tog 20 minuter på sig att släppa föremålet när vi började träningen, måste jag säga att han har gjort stora framsteg.

Jo, varför är det synd om mig då? Det ska jag tala om. Mitt i lekens hetta, när jag stor och svänger med strumpflätan och "hetsar" honom att ta den så Samlar han sig för en explosiv attack. Han fokuserar strumpflätanm med blicken och kastar sig fram med vidöppen mun för att fånga flätan. Dumt nog knycker jag med handen och istället för att han fångar flätan fångar han min hand som slås emot hans tänder, och fy jäklars vad ont det gjorde. Hela handen domnade bort och nu är den alldeles svullen, jag kan bara använa lpngfingret när jag skriver.

Så därför är det synd om mig. Men, men, som min pappa brukar säga: "den som sig in i leken ger, får också leken tåla".

AAAAJ.

Gråt för min hand.

Fem i familjen

Nu är vi fem i familjen igen. Idag flyttade min äldsta lillebror hem igen. Han bodde hemifrån för ett och ett halvt år, sedan blev han varslad och förlorade lägenheten.
Trist.
Nu bor han i "blå rummet" (förråd) i källaren. Jag hjälpte honom att ställa i ordning där inne med madrass och dator. Han sa att nästa gång han flyttar så blir det till hus. Kan förstå hur han tänker. Själv tänker jag aldrig sätta min fot i en lägenhet.
Jag tänker endast flytta en gång, och då ska det vara permanent för resten av mitt liv.... så känner jag nu i alla fall =).

Nu är det bara till att börja leta jobb för brors del, och jag hoppas att han hittar ett som han trivs med så han kan börja spara ihop lite pengar till sitt tilltänkta hus.

Stackars pappa, han kommer aldrig bli av med oss. Vi är nu 23, 22 och 19 år gamla. All bor hemma och bara en av oss har jobb. Jag. Visserligen är det provisionsbaserat och ger inte mycket stålar... men det ger lite i alla fall.
Bror hoppas att han får pengar från alfan snart så han kan börja betala hemma.

Jag går konstant med dåligt samvete, men jag gör vad jag kan.

Barnplagg

Har stickat ytterligare ett barnplagg som matchar med babytunneln jag gjorde igår.
Jag har gjort den här typevn av sockor/tofflor tidigare, och de är superlätta att göra. Tar väl en, en och en halv timma att gör en socka/toffel. Det som tar längst tid (tycker jag) är att fästa all trådar på en snyggt sätt. Det är väl det som är nackdelen med det här plagget, det bli ca 10-5 lösa trådar att fästa, och man vill ju inte ha alla knutar på ett och samma ställe. Det måste finnas ett mer praktiskt sätt att fästa trådar. Någon som vet?

Tänkte jag skulle göra ett par vantar också... om jag bara kan hitta ett passande mönster.





Annars har jag fått i uppdrag att gå ut och gå med grannarnas lilla hund i eftermiddag. De ska iväg och behövde någon som kan rasta honom.
- Så gärna, sa jag när grannen knackade på och frågade.
Hon knackade på mitt under en trimningssession med Douglas. Gissa om han blev glad åt avbrottet, haha.

Jag måste verkligen höja min moster till skyarna som har varit så hjälpsam med trimmer och distanser, råd och dåd. Tack Mia!!
Det är (nästan) ett nöje att trimma Douglas, från min sida räknat. Han själv är lika rabiat och defensiv som vanligt. Det går i alla fall snabbt och smidigt och pälsen ser nästan ut att falla av istället för att klippas av. Eftersom maskinen är såpass bra så går det ganska snabbt att få honom i ordning och nu kan man nästa ana att han var en vacker hund en gång i tiden.

Det är skönt att ha honom kortklippt. Jag har kört med 9 mm på heja kroppen utom bröstet, halsen och öronen och magen. Bröstet får behålla en liten fana eftersom jag gillar hans profil när han sitter och står, halsen är slätrakad mothårs på 5 mm (tidigare 3 mm) på klassiskt cockervis. Runt om nacken 5 mm medhårs för att ge halsen en slimmad linje, magen är 5 mm morhårs eftersom att det fastnar så myclet skräp när annars. Öronen lämnas helt naturella bortsett från att jag klipper av så mycket jag kan på längden, annars släpar de i marken när han nosar.

Så ser han ut nu. Den glansiga pälsen får han nog aldrig åter, men han ser i alla fall anständig ut igen.

Barnplagg

Håller på att stcka en dopklänning för ögonblicket, men var tvungen att göra ett uppehåll och göra den har baby-tunneln (som jag har för mig att det heter). Lite komplicerad att göra. Gjorde fyra försök igår innan jag fick skrivit om mönstret så det anpassades till mitt garn. Gjorde färdigt mössan i morses eftersom klockan blev halv ett innan jag fick kläm på det. Dessvärre visade det sig att mössan efter monteringen fick bubbliga utskott i bakhuvudet, viket jag inte önskade. Dessutomblev sömmarna, trots noggrant "syende" alldeles för kraftiga och det ville jag inte ha. Så jag gjorde om mössan så jag kunde göra den på rundstickor. Kunde dock inte bli av med bubblorna, denna gång hamnde de till fördel upp på hjässan istllet för bakhuvudet, så det var ingen konst att göra om dem till öron, vilket ite var tanken från början.

En liten bubbla blev även i bakhuvudet, men det är inget man lägger märke till.

Min vana trogen skrev jag inte heller ner mitt mönster, så om jag skulle får för mig att göra om den komer det bli omöjligt. Smart, haha.

Gjord för en nyfödd upp till två/tre månader. Hade ingen dock så en grapefrukt fick agera bebis.

Jag är dömd

Ja, så är det. Jag är dömd. Dömd till att vara en evig reserv. Att hela tiden bara säga "nästan".
Så illa är det, denna gången igen.

Trots mina idoga försök och engagemang (läst upp mina betyg, ansökt i god tid m.m.) så står jag ändå och stampar på målsnöret med allt minskad chans att bli antagen.
De som läst på lite grann i bloggen kan nog ana sig till att jag pratar om litteraturvetenskapen på GU som jag ansökt till.
Jag vet att det är (var) naivt av mig, men jag trodde någon stans att man ökade sina chanser att bli antagen om man hade bra betyg och ansökte i god tid. Det första jag gjorde den 16 mars när studera.nu slog upp portarna var att skicka i väg min ansökan.

Så visar det sig att det spelar faktiskt ingen roll alls. Jag står på exakt samma ställe idag som för 365 dagar sedan. Som reserv. Förra gången som 18:e (har jag för mig), denna gång som 14.
kan lika gärna räkna med att aldrig bli antagen, det här verkar ju lönlöst.
Suck och depression. Apati och melankoli. Sorg och besvikelse.

Vad tror ni chanserna är att 14 elever hastigt och lusigt hoppar av?

Skit också!

Korra

Haha, jag måste verkligen börja korra mina inlägg. Det är inte klokt hur mycket felskrivningar jag gör.

Nåja, jag hoppas min digra skara läsare förstår vad jag skriver.

Renovering

Eftersom det är dåligt väder idag har jag passt på att måla puts. Vi blev färdiga med panelen i veckan och det ser hemskt ut för ögonblicket. När taket är färgimålat ska vi måla väggarna med de sista lagren färg och då kommer det bli alldeles vitt och fint.

Ena kortänden


ANdra kortänden

Väggen innan målning


Väggen eftermålning

Är fundersam om färgen täcker riktigt bra. I vissa vinkar ser det alldeles flammigt ut. Vet inte om det beror på pusten eller skuggor eller om färgen inte täcker. Få se sedan när det har torkat.