Stackars, stackars mig. Det har aldrig varit mer synd om mig än nu.
Jag var ute och tacktränade Douglas (tackträna innebär att han ska släppa saker han håller i munnen på kommandot "tack"). Och för att kunna träna har jag en lång strumpfläta som jag retar honom med. Jag svänger och låtsas kasta den och han jagar efter, han tar tag i den och mitt i denna exalterade "lek" stannar jag och säger "tack". När han släpper får han godis och beröm.
Han börjar bli riktitgt duktig, numera tar det endast 5-10 sekunder innan han släpper. Målet är att han ska släppa omedelbart när jag säger "tack", och med tanke på att han tog 20 minuter på sig att släppa föremålet när vi började träningen, måste jag säga att han har gjort stora framsteg.
Jo, varför är det synd om mig då? Det ska jag tala om. Mitt i lekens hetta, när jag stor och svänger med strumpflätan och "hetsar" honom att ta den så Samlar han sig för en explosiv attack. Han fokuserar strumpflätanm med blicken och kastar sig fram med vidöppen mun för att fånga flätan. Dumt nog knycker jag med handen och istället för att han fångar flätan fångar han min hand som slås emot hans tänder, och fy jäklars vad ont det gjorde. Hela handen domnade bort och nu är den alldeles svullen, jag kan bara använa lpngfingret när jag skriver.
Så därför är det synd om mig. Men, men, som min pappa brukar säga: "den som sig in i leken ger, får också leken tåla".
AAAAJ.
Gråt för min hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar