Ja, så blir man när man inte äter bra på ett par dagar. De senaste tre dagarna har jag levt på två plommon, fyra mackor och en isglass. Det handlar inte om självsvält eller så. Jag är bara inte hungrig. Försöker jag äta fastän jag inte är hungrig så mår jag istället illa, och det är inte bättre. Nu när jag vaknade i morse så var jag tvungen att leta fram mina glasögon (som pappa hade lagt undan). När jag, efter att ha stigit upp ur sängen, böjt mig ner och tittat in under den, samt rotat igenom klädhögen i fåtöljen var jag så slut och yr att jag fick krypa fram till telefonen och ringa pappa och fråga honom vart han lagt glasögonen.
Jag insåg att jag verkligen måste ha i mig någon form av näring annars skulle jag svimma, så under två timmar försökte jag gnaga i mig ett äpple och en fjärdels farmormacka med ost, sen kunde jag stoppa i mig ett vitaminpiller och det hjälpte verkligen. Det är underligt när man inte har tillräckligt med näring i kroppen, hur den kan ändras och bli knasig. Fastän jag jag knappt ätit nått på flera dagar, och fastän jag är så smal som jag är (och borde rimligtvis frysa när jag sitter för öppet fönster) så var jag alldeles varm och var tvungen att skölja ansiktet med kallt vatten flera gånger.
Från det att jag vaknade 9.00 tills nu 15.40 har jag bara suttit på min säng och sakta försökt äta. Det går trögt, men det går. Jag är i alla fall inte lika yr längre. Jag ser inte dubbelt och jag kan avståndsbedöma igen. Och nu märker jag av mitt vanliga "hungersymptom"; ont i ryggraden. Så det blir väl till att gå ner och äta strax igen.
Jag förstår inte hur människor frivilligt kan utsätta sig för självsvält. Jag menar, jag har bara inte ätit på tre dagar och mår såhär. Hur kan någon vilja ha det så för jämnan och frivilligt förstöra sin kropp? Stackars satar som känner sig tvingade att svälta sig, må uselt för att någon annan ska bli nöjd (eller för den delen att en själv ska bli nöjd).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar