Pyttebrors födelsedag.

Var det igår han fyllde år?
De senaste dagarna har varit helskumma. Ingenting har verkat verkligt. Tidsuppfattningen har varit bortblåst och allting ligger i dimma.
Jo, nu när jag sett på almanackan så ser jag att den 14:e var igår. Och därmed pyttebrors födelsedag.
Den lilla puttefnaskern fyllde 17.
Kära far väckte mig kvart i fem. På morgonen alltså. Klockan fem stampade vi alla upp för trappen in i broders rum och utstötte orala ljud som skulle föreställa "ja må han leva" . Efter detta mycket njutbara framträdande med vackra morgon-rossliga röster så var det dags att öppna paket. Förövrigt var bara jag som fortsatte sången till sitt slut. Pappa och äldste bror slutade efter "ja må ha...", mamma fick någon form av hjärnstillestånd. Hon glämde att hålla ansiktets alla muskler i styr, så haka och huvud hängde och resten av låten sluddrades fram i oigenkännbarhet. Min höga klara stämma räddade framträdandet.
Födelsedagsbarnets paket bestod av två kalsonger linadade runt en termos vari det låg lite pengar.
Precis vad gossebarnet önskade sig.
05.15 slutade firandet. Fader och äldste broder gick iväg till sina arbeten, jag gick och la mig.

När dagen började på riktigt hann jag bara säga grattis på födelsedagen en gång till bror innan Lennart ringde. Han upplyste käre bror att bussen stod med dragläge på kopplingen och väntade honom (han skulle åka iväg på nått läger). Broder drabbades då av samma åkomma som mor ett par timmar tidigare.
Bror kunde inte i sin vildaste fantasi hur han kunde få det till att bussen skulle gå kl 17.00 (som han trodde) när det stod 10.20 på lappen han fick.
Så mycket för den mogna, tuffa och snygga 17-åringens hjärnkapacitet.
Ibland är det bra med föräldrar. Fastän mor får utstå hätskhet, tykenhet och oförskämdhet från sin yngste son så erbjöd hon sig att köra honom.
Hoppas han har vett nog att tacka henne ordentligt och köpa henne en fin tackpresent.

När det gäller födelsedagsfirande så är jag glad att det här väckandet på morgonen ÄNTLIGEN är slut. De tre pain in the ass-dagarna i november har fått sitt slut.
Det här kunggörandet har jag längtat efter i flera år.
Jag kan inte minnas en enda födelsedag där jag sett fram emot att bli väckt klockan 5 med bricka på sängen.
Så långt jag kan minnas har jag bara varit nerös och orolig (vaför kan man fråga sig) och när jag blev äldre så tyckte jag bara det var jobbigt att bli väckt så brottsligt tidigt.

Nej, nu ska jag käka lunch, måla och fundera litegrann.
Vissa saker måste få ett slut. Det gäller bara att välja.