Åh, jag får hjärtknip ibland.
Som idag. Ibland rastar jag grannarnas hund, jag har skrivit om honom tidigare, Nelson. En riktigt rolig och sprallig vovve som man inte kan få nog av.
Hjärtknipet kommer av att när jag rastat färdigt honom och ska in med honom i huset igen så börjar han redan på långt håll att vägra i kopplet. Han vill absoliut INTE in. Varför ska man vara inne när det finns massor av roliga saker att göra ute?, tänker han. Men övertalning har jag fått med honom inomhus och där väntas det mest hjärtknipande momentet. Att jag ska lämna honom ensam. Visserligen är det bara två timmar tills hans ägare kommer hem, men ändå kniper till lite. Så jag drar mig för det. Sitter och nästan tvångsmässigt klappar och kelar med honom i en halvtimma, fyrtio minuter innan jag tvingar mig själv till att gå.
Inte gör att det gör saken lättare, han gnäller och krafsar lika mycket i alla all och jag står och blöder lite invärtes.
Jösses, vad fjollig man är. När det finns hundar som står bundna dag och natt, blir slagna och aldrig får ha roligt så står jag och har hjärtknip för en hund som ska vara ensam i två timmar i ett varmt hus med mat, vatten och leksaker omkring sig. Skärpning, Johanna.
---*---
Mitt godis är slut. Tog slut igår. Känner mig redan sugen på mer.
Men nej, lite diciplin får jag ha. Godis är inte nyttit. Vare sig för tänderna eller kroppen (försöker ihärdigt intala mig själv)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar