Tick tack

Tiden tickar på och jag känner mig likadan den ena dagen efter den andra. Borde det inte vara så att man känner sig lite bättre ju längre in i sjukdomen man är? Att man på nått sätt når sjukdomens topp och sen vänder det och man känner sig lite bättre dag för dag tills man är frisk igen?

Inte den här gången tydligen. Jag känner mig oförändrad för varje dag som går. Vaknar och halsen jäklas. Den känns konstig, ungefär som när man har stått och skrivit så länge att man blivit hes. Den är irriterad och känns kall när jag andas in. Himla märklig förkylning får jag säga.

Och jag har hört många säga runt mig att det går en hel del konstiga förkylningar just nu. Så det är väl det den här hösten kommer bjuda på. En hel del konstiga förkylningar.

Ljuvligt... eller inte.

Min kära väl Fanny klipper av sig sitt hår idag. Hon har haft långt, tjockt, blont hår ner till höfterna och idag har hon klippt en snygg kort frisyr till axlarna. Hon skickade en bild förut. Döläcker. Jag har bara snygga vänner. Jag är ganska selektiv när det gäller vänskap nämligen ;-)!