Sjukdom

Den första dagen som man (jag) är sjuk är den jobbigaste. Inte för att det är ondast (eller jo, idag var det det) eller snuvigast, utanför att man ska ställa in sig på att man ÄR sjuk. Den mentala biten helt enkelt.

Jag blir varje gång övertygad om att jag är påväg att dö inför en sjukdom, så jag vandrar geom hela den där acceptansspiralen.

Förnekelsen började i morse.

Jag märkte vid ett par tillfällen när jag svalde att det brände i halsen. Jag drömde konstigt om och kring det ett par gånger innan jag fattade att det var på riktigt. DÅ vaknade jag och tänkte neeeeej, det är bara för att jag har sovit med öppen mun eller nått. Vilket jag aldrig har gjort i hela mitt liv, men jag kände att det hade varit att föredra framför att vara sjuk.

Vreden började en fem minuter senare. För FASEN det var ju bara ett par veckor sedan jag sist var sjuk. Vad ska det här likna. Det är sommar, jag VILL INTE VARA SJUK! Jag vill vara ute och ha det härligt i solen (även om det regnar idag).

Förhandlingen tog sin början efter 20 minuter. Riktade mina tankar till kroppens celler och vita blodkroppar. Snälla, jag vill inte vara sjuk. Kan jag inte bli något annat istället. Ramla och få ett skärsår istället? jag gör det. Jag lovar!

Depression Tog över efter 2 minuter. Ghaaa, jag kommer bli sittande såhär den närmsta veckan, jag kommer inte kunna sova, inte kunna vara något vidare social. Känna mig helt under isen och om sjukdomen fortsätter utvecklas så kommer jag även snora och hosta som en slemboll om ett par dagar. Vad har jag gjort för att fötjäna det här???

Slutligen, efter 5 timmar kom jag till Accepterandet. Nu sitter jag här och tänker "det kunde varit värre. Det kunde varit mensvärk!"

Något jag kommit fram till med mig själv är att mig mage verkar vara bottenlös när jag har ont i halsen. Jag kan verkligen käka hur mycket som helst utan att bli mätt. Och eftersom det känns bättre i halsen av att äta, så är det väl det jag får sysselsätta mig med.

Tyck synd om mig nu!