Ja här var man uppe med tuppen för att baka. Som big fan av långjäsning satte jag en deg tidigt i morse (som fortfarande jäser, ju längre jästid desto bättre). Så långt var allt väl, men när jag skulle till att göra ren assistenten var det någonting som knäppte till och plötsligt började den bröta, skava och stinka som aldrig förr. Jag trodde att nånting hade lossnat, nån packning eller nått och att själva "rotorskivan" - eller vad man ska kalla den- skavde mot något. Det luktade verkligen hett bränt järn i hela köket.
Nyfiken av naturen tänkte jag att jag var tvungen att se ifall det var något jag kunde göra. Fick skruvar isär eländet och möttes av den sköna synen av närmare trettio års bakrester som såg så mösigt och vackert ut och luktade banan och hallonsoda.... eller inte. UÄK!
"rotorskivan" var kleggig och vackert rostig och när jag körde maskinen kunde jag höra hur missljudet kom från precis när det roterade (om man ser på bilden så är det under den runda öppningen till höger på maskinen). Och dit in kunde jag inte nå med något. Jag kunde inte så av själva skyddet (fanns inga synliga skruvar jag kunde skruva ut) så jag tänkte att jag gör rent så gott jag kan och oljar in det så kanske det hjälper. Men icke.
Det skaver och rasslar precis som tidigare så jag böjar förstå att maskinen lever på sina sista andetag nu. För en skitsak egentligen. Rent tekniskt funkar det lika bra som alltid, med är just det här skavandet som kommer blir dess fall. Jag kunde inte göra med för den i alla fall. Kanske pappa mekaniker kan rädda skrotet, men annars blir det här våran assistents dödsruna och en sorts långjäst vaniljbulle dess sista värv.
Vila (eventuellt) i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar